nattlig uppdatering
så många gånger i mitt liv har jag känt mig ensam och övergiven
men lika många gånger har jag hittat något som puffat upp och förändrat perspektiven..
jag är nog inte bara introvert, troligtvis melankolisk med
ikväll var en sådan natt, som jag låg och vred mig i sängen, och tillslut bestämde jag mig för drygt fyra timmar sedan att ta en promenad, hitta mig en lugn plats och rensa huvudet på tankar, och jag insåg rätt snabbt när jag satt där i snön och tittade ut över en liten del av lomsjön och tiden flöt ihop, sekunder blev minuter, som blev till timmar, jag kan inte helt sätta fingret på vad som hände, men jag tittade upp på månen och såg den skina mjukt, och med sin auroa som skapade en ring runt den, åh, det var magiskt, och jag hittade en känsla inombords, ett lugn som jag inte känt på länge och där och då, försökte jag klänga mig fast vid det och jag insåg att dessa 2½ år har slitigt hårt på mig, både känslomässigt, och på den jag är..
jag bär på så mycket sorg, och ilska som till vissa delar har övergått till ett innerligt hat mot, och jag vet att det märks, folk i min närhet har börjat reagera på det, det kanske inte är någon hemlighet att jag är som jag är, men.. jag tror fortfarande på en bättre framtid
men vet ni vad?
i det stora hela har jag det riktigt bra även om jag inte har allt jag önskat mig
men lika många gånger har jag hittat något som puffat upp och förändrat perspektiven..
jag är nog inte bara introvert, troligtvis melankolisk med
ikväll var en sådan natt, som jag låg och vred mig i sängen, och tillslut bestämde jag mig för drygt fyra timmar sedan att ta en promenad, hitta mig en lugn plats och rensa huvudet på tankar, och jag insåg rätt snabbt när jag satt där i snön och tittade ut över en liten del av lomsjön och tiden flöt ihop, sekunder blev minuter, som blev till timmar, jag kan inte helt sätta fingret på vad som hände, men jag tittade upp på månen och såg den skina mjukt, och med sin auroa som skapade en ring runt den, åh, det var magiskt, och jag hittade en känsla inombords, ett lugn som jag inte känt på länge och där och då, försökte jag klänga mig fast vid det och jag insåg att dessa 2½ år har slitigt hårt på mig, både känslomässigt, och på den jag är..
jag bär på så mycket sorg, och ilska som till vissa delar har övergått till ett innerligt hat mot, och jag vet att det märks, folk i min närhet har börjat reagera på det, det kanske inte är någon hemlighet att jag är som jag är, men.. jag tror fortfarande på en bättre framtid
men vet ni vad?
i det stora hela har jag det riktigt bra även om jag inte har allt jag önskat mig