ordbajs, minnen och tankar

phao, det är igentligen inte för någon annans skull jag skriver sporadiskt här utan mest bara för mig själv, det händer inte speciellt mycket i mitt liv för stunden, känns lite som att jag står och hoppar i samma vattenpöl tills allt vatten har försvunnit och bildat en ny liten pöl som jag börjar hoppa i.. jag vill igentligen göra skillnad för någon, hjälpa folk och göra det jag gör bäst, bara finnas ( smaka på sarkasmen )


Igentligen vet jag inte vad jag ska skriva, men jag ordbajsar lite här, Sen augusti ifjol så har allt bara varit grått och trist, ingen motivation till att göra något ihuvudtaget igentligen.. jag vet.. jag har sagt det tidigare att jag ska ta mig själv i kragen och rycka upp mig  och tro mig, jag har verkligen försökt och försöker varje dag att hitta på något, busa med hunden, ta en längre promenad, finna nya vänner och försöka skapa mig något nytt, något som jag inte redan haft och faktist oftast haft sönder på ett eller annat sätt, men blah, vad skulle det vara?

dömningen har kommit igång nu med, men.. ångermanlands fotbollsförbund har fått en snilleblixt och tänker " vi sätter herr jonsson som HD istället för Assisterande! jag som inte hållt i en pipa sen ... axelsson gick sönder i norge, spännande tider då, många resor runt om i dalsland - värmland och även en hel del i norge, man såg mycket och det är inte helt fel beskrivet av mig att erkänna att jag saknar det lite, eller? funderar lite snabbt på om man ska försöka få sticka ner på Färjelanda cup och få träffa gamla kollegorna igen.

men nu är det " gammalnya " tider, Gamla platser, folk som känner igen mig både utanför och på planen av olika anledningar, ibland känns det som att jag inte kan ta ett steg utan att någon känner igen mig och ska surra eller diskutera något som jag igentligen inte har lust att diskutera, tex vart jag varit, hur länge jag har varit borta och den konstanta följdfrågan - Varför i hela friden flyttade du till husum?! - phwao.. numera svarar jag bara att jag är " ofrivillig husumbo " ( vilket är typ sant )  och överlåter resten till fantasin medans jag byter ämne eller tackar för mig och skyller på att jag ska iväg på ett ärende.

Det är igentligen inget fel på husum, jag bor bra, stor lägenhet med ett helt gäng rum så om jag blir less på ett rum så kan jag alltid gå in i nästa och så brukar det oftast bli, även fast jag har mitt favoritrum ( Vardagsrummet, Skön soffa att ligga i, somnar nästan alltid )...

dehär med soffliggande är faktist något jag aldrig lagt någon tid på tidigare, men det är en grej som är sänd från en högre makt, att ligga i soffan i timmar, bara stirra i taket medans radion spelar sina låtar i en lagomt låg nivå, man får så mycket tid att fundera på sakeråting, på gott och ont visst, men i brist på annat så är ( förutom schampo ) soffan min bästa vän, den finns alltid där och väntar på mig, och den klagar aldrig när jag promenerat i skog och mark i timmar mitt i natten för att få rensa tankarna - När jag vill vara dig själv för en stund -

oh, något vettigt, men kort, jag är tillbaka i gröna kläder, jag svävade nästan bland molnen när jag drog på mig M90 för första gången på länge, tillockmed vapenvården var rolig, men den roligheten är väl övergående efter den 4 dagars övning som kommer inom ett par dar, en hel del resande verkar det som, men jag kommer ha såå skoj! längesen jag hade riktigt roligt nu...

När jag sitter och tänker på det, jag kan inte ens komma ihåg när det var sist, joo, Det var när nathali ( mitt X ) och evelina hade tjejfest och jag satt hemma i lägenheten ovanför med en flaska wisky och blev uttråkad, så jag drog på mig en av nathali's gamla klänningar och gick ner, jag tror bristen på bröst var det som avslöjade mig, har för mig att jag hade två apelsiner som bröst, hade först tänkt att ta en honungsmelon och äta upp den för att använda skalet som bröst, men nah, det blev inget av den melonen, men skoj hade jag iallafall även fast jag blev skrattad åt, men ibland måste man bara få bjuda på sig själv och göra något helt oväntat:)

ärsh, jag tänkte igentligen ge mig här, tycker att jag nästan hade ordbajsat klart men jag tror jag forsätter en stund till, har du tid att lyssna lite mer? mkay, Tack för att du läste hit iallafall, men jag tror jag sätter mig här i hörnet och skriver av mig lite till..



jag skulle vilja komma ut, träffa någon och faktist få börja bygga på något, förut kunde jag vara ensam i flera veckor utan att säga ett ord till någon, svarade inte i telefon eller på mail, men det fungerar inte nulängre, det bara kliar i fingrarna och ibland går jag igenom telefonboken bara för att ringa någon å prata lite, höra läget, slöprata lite eller kanske tillochmed bestämma att man ska träffas någonstans, i veckan fick jag träffa J och hennes dotter, kände mig igentligen mest bara ivägen och lite skrämmande bitvis, men jag tyckte det var trevligt att få träffa dom och kanske få börja lära känna dom bättre.. måste säga att dom har otroligt vackra ögon både J och hennes dotter, havsaktiga, lugna och.. ärsh... ämnesbyte!

Det är redan Maj månad, snart juni! jag har ingen aning om vart tiden försvinner, den som blåser bort.. igentligen tycker jag inte att jag borde reagera på det, men snart kan man ju sitta ute och sola istället för att ligga i soffan och sola! men på en mer negativ så är det ju snart vinter igen, kyla, slask och snö:'(
nä, ett par ord till får nog avsluta detta inlägg.. något som jag kom på häromdagen när jag satt på bussen påväg hem, och orden slog mig hårt och brutalt i huvudet med en kraft som sällan återfunnits hos mig vid senare dar..

Livet är en lång väg med mängder av tecken. Så när du åker runt så ska du inte komplicera allt. Fly från hat, misslyckanden och avundsjuka. Begrav inte dina tankar, gör din vision till din verklighet. Vakna upp och lev!

Regnet

Likt små tassar
mot min ruta
regnets droppar
som en melodi

Droppar som rinner
mönster mot glaset
figurer utan mening
regnet lämnar spår

Pölar på gatan
droppar i massor
fåglarnas glädje
kan inte förringas

Rinner på marken
i oregelbunden form
rännilar med vatten
blir bäck och flod

Gråa moln på himlen
droppar faller lätt
under paraplyer
kärlek och respekt

Friskt och behagligt
regn mot min ruta
näring till naturen
kan ingen vara utan

Regndroppar i kylan
sköna snökristaller
lägger sig på marken
vackert snölandskap

Likt tårar de faller
droppar av regn
som en melodi
tydligt mot min ruta

Jag tar ett steg i taget


jag färdas med tungt bagage, min ryggsäck
skaver mot nacken och färden lär gå in till mitt
innersta

där ett rike finns

så tar jag rast vid närmsta ängel

sedan brister allt och de änglavingar jag
hade till låns, faller av

jag sitter i ruinerna av ett luftslott

mina sår blöder poesi och värker ut ord

att gå på moln kan ge rosaskimrande drömmar

men att nå marken och gå i sjumilastövlar i längtan
när tröstlösheten

Så jag famlar i mina drömmar efter verkligheten i
en förlorad värld

det är en resa på
tusen mil och börjar med ett enda steg


thoughts, Feelings, soft, hard, small, large..

I tried so hard. You know that right? I tried harder than you could ever imagine, and now here I am, trying my best just to forget everything. Every piece of you, the way you smell, the feel of your skin. I can still feel you. I think I always will.
Before you, I was never so emotional.
No one could make me cry, and no one made me think so hard. But now the tears flow like rain from the saddest sky there is, and my frantic thoughts are tearing me apart.
I'm not going to let it end this way, I'm done feeling sorry for myself, and I'm done being broken, and I'm done letting you make me feel like that at all. I'm going to make myself stronger,no matter how I have to do it, because these thoughts are enough to drive someone insane, and I'm not going to let that be me anymore,
I don't compete.
You either want me in your life or you don't. I'm not going to be one of those individuals who put their life on hold while you try and figure it out who you'd rather be with.
Treat me like a priority, and I'm all yours. Treat me like an option though, and I'll leave. It's as simple as that.
I'm taking a stand.
I tried so hard. You know that right? I tried harder than you could ever imagine, and now here I am, trying my best just to forget everything. Every piece of you, the way you smell, the feel of your skin. I can still feel you. I think I always will.
Before you, I was never so emotional.
No one could make me cry, and no one made me think so hard. But now the tears flow like rain from the saddest sky there is, and my frantic thoughts are tearing me apart.
I'm not going to let it end this way, I'm done feeling sorry for myself, and I'm done being broken, and I'm done letting you make me feel like that at all. I'm going to make myself stronger,no matter how I have to do it, because these thoughts are enough to drive someone insane, and I'm not going to let that be me anymore,
I don't compete.
You either want me in your life or you don't. I'm not going to be one of those individuals who put their life on hold while you try and figure it out who you'd rather be with.
Treat me like a priority, and I'm all yours. Treat me like an option though, and I'll leave. It's as simple as that.
I'm taking a stand.

I suffer in silence. I don’t cry in front of people. I can smile despite how bad things are. I will always put you before me. I leave my phone on at night just in case someone needs me. It’s because I love everyone else more than I could ever love myself. What can I say, I’m just a screw up with a good heart.

Då jag vill hoppas

Var tvunget att göra något
något åt saknaden
slängde och brände
bilder och minnen av dig

så mycket som nu bra finns kvar
i mina minnen och tankar
i väntan på att sakta glömmas bort
tillsammans med saknaden

bland tårar och lyckliga minnen
fan jag en bild på dig och mig
du log och dina ögon tindrade
det var bra då, det var vackert då

allt är nu förstört, borta och snart glömt
men bilden på dig när du log
bilden på de tindrande ögonen
spar jag i hemlighet

gömd på en platts dit jag kan gå
då minnen svåra knackar på
då jag vill minnas
då jag vill hoppas

då jag vill hoppas

There Are No Roses Without Thorns

There are no roses without thorns
nor is there pain that can not be borne.
Between love and duty sometimes torn-
there are no roses without thorns.
There’s no promise of tomorrow
here in this world there will be sorrow.
Our time on earth we only barrow-
there’s no promise of tomorrow.
There is no pleasure without pain
and blue skies today precede the rain.
Life’s daily struggles our faith doth strain-
there is no pleasure without pain.
There are no roses without thorns
nor is there a loss we don’t still morn.
Between love and duty sometimes torn-
there are no roses without thorns.
There are no roses without thorns
nor is there pain that can not be borne.
Between love and duty sometimes torn-
there are no roses without thorns.

There’s no promise of tomorrow
here in this world there will be sorrow.
Our time on earth we only barrow-
there’s no promise of tomorrow.

There is no pleasure without pain
and blue skies today precede the rain.
Life’s daily struggles our faith doth strain-
there is no pleasure without pain.

There are no roses without thorns
nor is there a loss we don’t still morn.
Between love and duty sometimes torn-
there are no roses

without thorns.

empty

My empty heart's not beating
i've lost the will to live
i feel so lonely, i feel so lost
i have nothing left to give

i'm hurting very badly
i'm trying to find my way
and because i am all alone
the pain won't go away

i'm trying to get through this
i'm trying to survive
but every lonely step i take
the truth i realize

i'm yearning to go home now
i'm tryin to endure
and yet the lesson that i learn
just hurts me more and more

the truth that i've been hiding
it seeps out of my broken heart
and loneliness devours me
i'm being torn apart

it seems this world does not like me
i'll never find my paradise
i look, aware that i'm empty
i'll never make it through this life

the road reveals no future
it just repeats the painful past
i knew i wouldn't make it far
i knew i wouldn't last

i'm trying to be hidden
pretend no one can see my heart
the black thing that devoured me
-- it's tearing me apart...

Soldier's Silent Night

Twas the night before Christmas, he lived all alone,
In a one-bedroom house made of plaster & stone.
I had come down the chimney with presents to give
and to see just who in this dwelling did live.

I looked all around a strange sight to see,
No tinsel, no presents, not even a tree.
No stockings on the mantel just boots filled with sand,
On the wall hung pictures of far distant lands.

With medals and badges, awards of every kind
A sobering thought came alive in my mind.
This house was different, it was dark, it was dreary,
I had found the home of a soldier, I could see that most clearly.

The soldier lay sleeping silent, alone.
Curled up on the floor in this one bedroom home.

His face was so gentle, the room in such disorder.
Not at all how I pictured a soldier.
Was this the hero of whom Id just read?
Curled up on a poncho, a floor for a bed?

Then I realized the other families that I saw this night
Owed their lives to soldiers who were willing to fight.

In the morning around the world, children would play,
grownups would celebrate a bright Christmas day.
But they all enjoyed freedom each month of the year,
Because of soldiers like the one lying here.

I couldnt help but wonder how many lay alone
on a cold Christmas Eve in lands far from home.
The very thought brought a tear to my eye,
I dropped to my knees and started to cry.

The soldier awakened and I heard his rough voice,
"Santa dont cry, this life is my choice;
I fight for freedom, I dont ask for more,
my life is my God, my country, my Corps."

The soldier rolled over and drifted to sleep,
but I couldnt control it, I continued to weep.
I kept watch for hours, so silent and still,
as both of us shivered from the cold nights chill.

I didnt want to leave him on that cold dark night,
this guardian of honor so willing to fight.

Then the soldier rolled over, with a voice soft and pure,
he whispered "Carry on Santa, its Christmas Day, all is secure."
One look at my watch, and I knew he was right,
Merry Christmas my friend, may god bless you this night!

sagan

Jag är en bok med ofärdiga kapitel
jag är en saga som ingen annan
sagan som skapas av mitt liv

jag kommer leva och vandra
se och höra, sällsamma ting
älska, hata och gråta

känna mig upprymd och leka med tankar
skapa ting som ingen annan
se på världen som ingen annan

allt kommer skrivas ner
på sidor i sagoboken
sagan om mitt liv

många har sina sagor
som flätas med min
och kanske de kommer minnas mig

önskar just nu bara
att någon ville läsa min saga
läsa den och skapa den med mig

väva samman sin saga med min
och rikligt läsa min bok
och älska den sagan för vad den är

sagan som är jag
mina handligar mina drömmar
min vilja, mina bakgrund mitt liv

men just nu skriver jag bara början
så mycket kvar att skriva
så mycket på så lite tid

när jag är borta och min saga är skriven
skulle jag vilja att någon en dag läste den högt
läste den för andra och berättade sagan

om pojken som blev man
som sedan blev gammal
och sedan tynade bort och dog

berätta min saga och dela mitt gångna liv
låt de få veta de ting jag aldrig sade
de hemligheter jag aldrig vågade yppa

låt de få se min smärta och min lycka
låt de få se mina önskningar
låt de få minnas mig från en tid

en tid då livet var mitt
framtiden mina möjligheter
och dåtiden kapitlen i min bok

Snö, natt och svårtolkat ting

När snön marken dolt och allt är vitt men natten svart
finner ni mig här vid elden som ger mig tröst
en eld av sällsamt slag men lik den vi alla känner

ödmjuk för de små älskade tingest
som äger så stort värde och saknad
hon, dem och det som inget namn hava

i henne! jag minns jag såg
vyer av vad jag håller kärt
hos henne jag var förlorad

i dem! jag söker tröst mot sårad tass
hos dem jag finner styrka
bland dem är jag osynlig

bland det! är jag själv men stark en då
i det! finns mina drömmar mina känslor
utanför det är jag död

Allt... eller inget...

namnlös är fasan och ensamheten
okänd och fruktad utan väsen
ingen tillit ingen sång och dans
allvar och ovishet man faller i trans
vem ska man skydda och vem ska man sky
vem ska man älska och vem är ens gud
var tar tiden vägen efter den flytt
och varför är allt så väldans styggt
godhet och ondo men grått i mellan
rosa och rött eller bara grönt
ödet nej det fruktar jag ej
då min framtid skapas av egen hand
metafor för livets nycke och slumpens tycke
men ej för min vilja och vad jag vördar gott
nej älska kan jag göra men hata lika så
då vinterkyla tätnar inpå
läppar darrar och ögon tåras
men tidlös är alltet i sekundens slump
knyter min näve och reser mig starkt
mot nya utmaningar i livets allt
namnlös är fasan och ensamheten
okänd och fruktad utan väsen

ingen tillit ingen sång och dans
allvar och ovishet man faller i trans

vem ska man skydda och vem ska man sky
vem ska man älska och vem är ens gud

var tar tiden vägen efter den flytt
och varför är allt så väldans styggt

godhet och ondo men grått i mellan
rosa och rött eller bara grönt

ödet nej det fruktar jag ej
då min framtid skapas av egen hand

metafor för livets nycke och slumpens tycke
men ej för min vilja och vad jag vördar gott

nej älska kan jag göra men hata lika så
då vinterkyla tätnar inpå

läppar darrar och ögon tåras
men tidlös är alltet i sekundens slump

knyter min näve och reser mig starkt
mot nya utmaningar i livets allt

resa

" allt har sitt slut " brukar jag säga ibland, och alla har sin framtid framför sig baserat på vilken historik man har, av sina erfarenheter blir man skapad, eller?

det är min åsikt, och den står jag fast vid, för att kunna bli en bättre människa, måste vi välja att svälja vår stolthet och ibland ta smällar som du igentligen vet att du inte brukar ta mest pågrund av din stolthet, och oftast skylla ifrån dig på andra, jag skyllde alltid på andra när sakerockting gick fel, som den gången jag eldade loss en bit av berget hemma i domsjö, och lyckades på något sätt få stenbiten helt lös ut på parkeringen vid huset, men när stenen repade farsans bil så skyllde jag ifrån mig på mina mindre bröder, eller den gången jag hade sönder en bilruta i fyllan vid 13 års ålder, dock fanns det ingen runt mig som jag kunde skylla på just då, men när jag blev frågad om detta så ljög jag mig fri på nåvis..

eller den gången jag hamnade i trubbel i stan, och angrep helt okända personer, för att jag tyckte att dom var otrevliga som nekade mig en cigg...eller att dom tittade på mig på fel sätt heh, jag var fjantig.

min uppväxt har varit stormig, mycket bråk och väldigt mycket strul, bråk och jäkelskap, idag ångrar jag hur jag var som då, och min lista på folk som jag vill be om ursäkt är väldigt lång, och jag vet att det finns personer som aldrig kommer att godta min ursäkt för mitt beteende eller ens vill kolla åt mitt håll, men jag vill ändå ge det ett försök.

många av mina handlingar under som senaste åren har varit början på en resa och kanske kan man kalla det en resa för hopp om förlåtelse för dom man skadat både mentalt och fysiskt, det kanske är vad hela begreppet " att bli en bättre människa " innebär för mig?

begreppet att bli en bättre människa varierar självklart mellan olika personer, vissa kanske behöver vara med egoistiska, andra mindre.. det är diffust och svårt att säga vad varje definition per människa innebär då det kan vara så varierat, och att generalisera om det är inte den korrekta vägen heller, det är något man själv måste komma på vilken anledning man har.

min anledning är som jag nämnde tidigare, min resa handlar väldigt mycket om förlåtelse för den skada jag gett andra, och jag skäms för den jag varit, även fast jag vet att jag inget kan göra åt det, men, det ligger och gnager ibland, tankarna flyger runt ibland, då man funderar på om man gör rätt i nuet, och eventuella framtida beslut, jag vet att jag inte behöver tänka så mycket om vad jag gjort, för det vet jag redan, och jag vet att jag sårat en hel del människor efter vägen, det jag funderar på är om mina beslut i nuet blir korrekta? gör jag rätt? om inte, varför? och hur ska jag agera? isåfall, när ska jag agera?

mitt mål, med mitt liv, är att bli en bra medmänniska, så bra jag någonsin kan bli, och bättre! just nu känns det lite som att jag står på ett knä och blickar på utmaningen, men att jag är påväg att ska kliva upp och komma igång...

jag ska bli bättre, starkare, snabbare, smartare och - framförallt - en bättre människa!


Ton

ensliga toner från ett sörjande instrument
som slår följe med mina tankar
en sång av saknad
i hjärtat som bulltar så hårt
någon eller något
som känner som jag
långt borta i en annan tid
var det någon som kände som jag
en tröstande tanke
då allt är så svårt
min vän jag aldrig talat med
aldrig mött, aldrig sett
men ändå känner jag min vän
genom tonen av ett sörjande instrument
Ensliga toner från ett sörjande instrument
som slår följe med mina tankar

en sång av saknad
i hjärtat som bultar så hårt

någon eller något
som känner som jag

långt borta i en annan tid
var det någon som kände som jag

en tröstande tanke
då allt är så svårt

min vän jag aldrig talat med
aldrig mött, aldrig sett

men ändå känner jag min vän
genom tonen av ett sörjande instrument

Våra känslor, en viktig del av vårt liv.

Många av oss människor kör helt fast när det gäller att läka våra känslor.
Många känner både rädsla och oro inför tanken på att göra ett verkligt djupt känslomässigt läkande.
Vi känner en stark oro inför tanken att dra upp gammal smärta.
Vi har svårt för att dra upp olösta känslomässiga problem och obehagliga känslor.

Vi förstår inte att genom att läka sig själv känslomässigt så befriar vi oss från den vånda och smärta som vi annars troligen bär på under resten av livet.
Vårt samhälle har väldigt dålig förståelse för känslor, för det mesta förstår inte heller samhällets företrädare värdet av att utforska känslornas värld.
Vi får tidigt lära oss att känslor är oberäkneliga, irrationella och farliga, och det är bäst att försöka hålla dem under kontroll.

Många människor har fått lära sig att förneka och dölja jobbiga känslor.
… i synnerhet för sig själv.
Dom flesta har lärt sig att man ska ha kontroll på sina känslor.
Man ska helst hålla sig lugn och ständigt ha full kontroll över sig själv.
Jobbiga negativa känslor, typ sorg, rädsla, ilska, smärta, och förtvivlan, lär vi oss att försöka bortse ifrån, inte att erkänna dem och försöka förstå dem.

När vi vänder oss bort från våra känslor så kommer vi inte att bli av med grunden till våra problem, eftersom vi då försöker bortse från en viktig och nödvändig del av oss själva, nämligen våra känslor.
Vi kommer att leva i ständig konflikt med oss själva.
Den del som är lärd att vi inte bör ha känslor bekämpar den del i oss som faktiskt har dessa känslor.

 

Jobbiga känslor är betydelsefulla, det finns en orsak till att de existerar.

I stället för att förtränga eller försöka undvika dem bör vi försöka förstå vilka möjligheter till förståelse som varje upplevd känsla innebär.
Dom visar vad vi behöver vara uppmärksamma på.
När vi är sorgsna visar den känslan att vi saknar något.
Det påstås ofta att rädsla är motsatsen till kärlek, och att vi behöver ”släppa” vår rädsla om vi vill uppleva kärlek.
Just genom att acceptera och förstå vår rädsla, som en sund och viktig del av oss själva … genom att läka jobbiga känslor … då kan vi uppleva äkta villkorslös kärlek till oss själva, vilket gör det möjligt för oss att känna kärlek och medkänsla med andra.

 

Våra känslor är en väsentlig del av livsenergin inom oss.

Om vi inte vågar uppleva våra känslor helt och fullt, och kan tillåta dem att flöda genom oss på ett naturligt sätt, så lagras den blockerade energin i dessa känslor i vår fysiska kropp.
Blockerade känslor är ofta en bidragande orsak till många av våra fysiska åkommor.
Vi blir frustrerade, spända, stressade …
Våra muskler i tex. Ryggen kan bli långvarigt krampaktigt spända.
Något som i sin tur kan bidra till olika ryggproblem.
Att läka sina känslor kan således även bidra till att må bättre fysiskt.

 

Genom att acceptera våra känslor gör vi det möjligt för oss att …
… känna dem och därmed förstå vad som är fel i våra liv.



När vi har läkt dem, kan vi kommunicera med våra känslor på ett lämpligt och konstruktivt sätt … i förståelsen av våra egna känslors grundorsak … så gör vi det möjligt för dom att flöda genom oss på ett enkelt och naturligt sätt.
Då kan livsenergin strömma fritt genom kroppen och bidra till känslomässigt och fysiskt helande.
Genom att våga uppleva känslor så ökar vi vårt energiflöde
Det innebär ökad möjlighet till känslomässig, fysisk hälsa och välbefinnande

 

Vi får tragiskt nog tidigt i livet lära hur vi ska tänka, tycka och känna …

Vad som ”är rätt” att säga, hur vi ska tycka för att inte misshaga andra …

Därmed också vilka känslor som är ”godkända” i olika situationer.

 

Vi kan ju till en del medvetet försöka välja våra tankar, men när det gäller våra känslor kan vi bara välja hur vi ska förhålla oss … genom att bestämma oss för hur vi vill hantera dem.
Vi kan … medvetet eller omedvetet … välja att försöka bortse ifrån dem, agera ut dem eller försöka att medvetet acceptera dem och jobba för att förstå dom.
När man tillåter sig att känna sina känslor helt och fullt har man ofta inte samma behov av att ge utlopp för dem inför andra.

Om vi vill försöka leva ett lyckligare liv, behöver vi våga ta några av de steg som behövs för att läka känslomässiga sår från barndomen och ungdomen.

 

Många försöker ofta hoppa direkt till förlåtelsen därför att dom vill inte uppleva jobbiga känslor.


Detta innebär oftast att personen i fråga har tänkt … och förlåtit, men bara med tanken, inte med sin känsla.
Oftast blir det en slags logisk förlåtelse som läggs ovanpå obearbetade känslor.
Dessa känslor kommer istället fram senare i livet.
När man har erkänt och arbetat sig igenom jobbiga känslor sker förlåtelsen, och försoningen kommer naturligt och automatiskt.
Att läka sina känslomässiga sår tar tid.

Den ”känslomängd” som behöver läkas är väldigt olika hos var och en av oss.
Vilket ibland kan innebära att det tar flera år att nå en ”utläkt” nivå där livet inte bara innehåller en massa måsten där livet uthärdas så gått det går … så att livet även kan levas i glädje.
Vi kan påverka den tid som det tar att komma dit genom att aktivt välja att vända oss emot våra känslor och läka dem.

 

Ett faktum kvarstår dock.

 

Det går inte Prata eller Tänka bort sina känslomässiga sår.


… och dessutom så är det så att …



Vi iscensätter om och om igen vårt förflutna i vardagslivet
Därigenom får vi nya möjligheter att läka våra känslosår

 

 

 


I AM A CHAMPION!

I will conquer what has never been conquered. Defeat will not be in my creed.
I will believe where all those before me have doubted.
I will always endeavor to uphold the prestige, honor and respect of my team.
I have trained my mind and now my body will follow!
WHO AM I? …. I AM A CHAMPION!

I will acknowledge the fact that I am an elite warrior who arrives at the cutting edge of battle by any means at my disposal.
I accept the fact that my team expects me to move further, faster and fight harder than our opponents.
Never shall I fail my comrades.
I will always keep myself mentally alert, physically strong and morally straight and I will shoulder more than my share of the task whatever it may be.
One hundred percent and more.
WHO AM I? …. I AM A CHAMPION!

Gallantly will I show the world that I am a specially selected and well trained warrior.
My heart and my soul will be the fuel to carry my body when my limbs are to weary.
I will never falter, I will never lose focus as long as there is hope in my mind and my heart still beats.
I will never give in to the evil that is weakness and I will fight that evil with my dying breath.
WHO AM I? …. I AM A CHAMPION!

Energetically will I meet my enemies, no one will challenge me, none will stop me from my goal.
I shall defeat them on the field of battle for I am better trained and will fight with all my might.
Surrender is not a Champion’s word.
I will never leave a fallen comrade to fall at the hands of my enemy and under no circumstances will I ever surrender.
WHO AM I? …. I AM A CHAMPION!

Readily will I display the discipline and strength required to fight on to my objective and I will complete my mission.
I will rise when I fallen.
I will rip the heart from my enemy and leave it beating on the ground.
My enemy need not fear me but he will respect me and if he does not.
I will make him respect me with all that I have to give.
WHO AM I? …. I AM A CHAMPION!

History will remember my name and he will not have to be kind.
For I will have denied his criticisms and put in my own praise.
No one will define me, no one will tell me what I can achieve.
None will say I have not given all I have to give and none will take my glory.
WHO AM I? …. I AM A CHAMPION!

http://youtu.be/l_J9-eIwfJA




RSS 2.0