Tibrys

Underskatta inte värdet av att göra ingenting, av att bara ströva omkring alldeles ensam bland livets alla mysterier, funderingar, drömmar..

Ta ett par dagar och bara promenera efter högakusten leden, utforska, se vart man hamnar.
få ligga under ett träd vid havet och höra bruset, hur vågorna slår mot marken, fåglarnas kvitter, tända en eld när solen går ner bortom horizonten, sätta upp vindskyddet och lägga sig i sovsäcken och sova under bar himmel tills solens strålar väcker mig.

Kanske ta upp fisket till sommarn, köpa ett spö, eller köpa en saxofon och lära mig spela på den.

Jag är kanske inte den mest intressanta personen, men jag lever i harmoni med mig själv och jag har ingen brådska med förändringar, även fast jag ibland sänder signaler över att jag vill förändra och saknar saker och inte kan ge det tillräckligt med tid för att själv växa fram och visa sig för mig

Samtidigt som jag inte har bråttom med förändringar, så har jag konstant en resa framför mig som ibland är svår, krokig, trång och väldigt förvirrande och jag kommer nog aldrig helt undvika att trampa på andra människors tår och känslor eller få mina känslor och tår trampade på ibland, men mitt mål med min resa genom livet är att bli den bästa människa som jag någonsin kan bli, och det är mina erfarenheter som gör mig till vem jag är idag.

min värld är väldigt ofta svart eller vit, mycket för att det är enkelt 

" tvekan dödar "                 

jag försöker lägga band på mig själv och reagera på vad jag tänker och råkar ut för innan jag agerar, men ibland agerar jag innan jag ens insett vad som händer runtomkring mig, eller vilka personer som jag träffar på under min resa, många vänner har jag funnit genom åren, men många av dom har jag även förlorat, många minnen har jag som får mig att le, samtidigt som jag har många öppna sår som ibland får mig att fälla en tår, eller får mig sömnlös då jag ibland önskar att jag hade gjort saker annolunda.

ibland springer man på domdär speciella människorna som man blir fascinerad av, så mycket jag kan lära mig ibland om andra bara genom att iakta dom, lyssna på deras historier och genom att försöka förstå vad som får just dom att vara dom som dom är idag, likväl som många har lyssnat och försökt förstå vem jag är och varför jag är som jag är.

min största styrka, och absolut största svaghet är min stolthet och envishet, som en kusin sa till mig för många år sedan " Du är så jädra dumtjurig! " och jag kommer inte ihåg riktigt vad det handlade om, men det fick mig att tänka till och ibland funderar jag fortfarande på varför jag är så envis och stolt av mig, och vägrar i princip att ta emot hjälp när jag som mest behöver det, på någotsätt så är det förnedrande för mig att be om hjälp när jag innerst inne vet att ibland behöver jag en extra spark i röven, även fast jag har blivit bättre på att svälja min stolthet så är det ett jobbigt piller ibland.

          kanske bör våra ögon sköljas med tårar då och då, så vi kan se livet klarare igen

Ibland får jag höra " du är den starkaste personen jag har mött " och det är alltid smickrande, men jag är inte så stark som jag kanske ibland verkar, jag är bara en helt vanlig människa och ibland måste jag få släppa ut alla tankar och tårar, alla dessa känslor, glädje, sorg, förvirring.. 

                ibland vill jag ha ett knä att krypa upp i och få tillåta mig själv att vara svag

Det viktigaste är inte varifrån man kommer, utan vart man är på väg.