Tibrys

Då var man där igen då... 
Tänk att det ska vara så svårt att bli kvitt ensamhetens klor? som en skugga följer den efter vart jag än tar vägen och alltid är det något som drar mig tillbaka.

så jävla typiskt.

igentligen borde jag väl bryta ihop och gråta som ett litet barn som just blivit av med klubban av någon snuskig gammal gubbe med en stor finne på näsan

 

men mina tårkanaler har för sedan länge torkat ut, jag har spillt så mycket tid och tårar på saker som aldrig blivit något, förhoppningar om att slippa ett ensamt liv, och känna gemenskap med någon är något som jag kämpat för att få känna på igen 

satt och räknade lite snabbt hur länge sedan jag blev accepterad, och tagen för den jag är som ett känslomässigt sällskap..

 

Dystra siffror att läsa

Du är inte min värld, den har inte rasat ihop, jag ville att du skulle vara en del av min värld, men snopet nog så slängde du igen dörren, och min näsa fastnade snopet i dörrkarmen *snacka om näsbränna*

jaha, men vad händer nu då? för min egen skull så forsätter min resa genom livet, att bli en bättre människa, någon som man kanske vill behålla och hålla kvar. 

Vi är alla summan av våra erfarenheter, våra erfarenheter är vad som skapar vad och vem vi är, och vem som vi blir.

Kan nog vara svår att nå under veckan, endera är telefon avstängd eller så är den på men jag kommer troligtvis inte att svara, så den som vill mig något får söka upp mig.

Veckan som kommer ska spenderas på jobbet, så mycket jag bara kan, och sen på fredagkväll / natt blir det jobb på krogen
ska se om jag kanske inte hinner in till sjukhuset med för att kolla upp mitt blödande öra, det börjar bli irriterande att känna hur det blöder och springa efter papper hela tiden, men det mest irriterande med mitt öra är att jag hör sämre och sämre, kanske tid för att skaffa en hörselapparat?

Ska nog eventuellt kolla runt lite på gymmen omkring i stan med, träna på fredagar kanske känns som en lämplig ide, se om jag kan komma upp i dom 95 pannorna igen som jag hade i lumpen, heh tappade en hel drös med kilon när jag virrade omkring i svergie planlöst och hamnade i husum efter 3 veckor, åtminstånde har jag kommit upp till 65'ish iallafall igen, men det finns mer att fixa.

har även haft ögonen på en båt som jag funderat på sen sommarn att eventuellt köpa å fixa iordning, men jag är även sugen på att försöka mig på att fixa det lilla växthuset som står ute på gården å odla något bara för skojs skull.

fick förresten veta av min far att han, och en av mina bröder + hans flickvän åker till miami om två veckor.. vissa har det bra dom, medans andra får leva på brödsmulor. favorisering som vanligt. 

äh för tusan jag är van! bryt ihop och kom igen nu jonsson. kanske kan det bli en fin vänskap mellan oss iallafall? 

nu ska jag krypa ner i soffan, dra något gammalt över mig, öppna dendär vinflaskan å dricka mig nöjd innan jag somnar sen är det nya tag, i längden förändrar detta ingenting för mig, utan det bara visar mig att det är såhär jag borde leva mitt liv... " den som vill ha mig får komma och ta mig "  men samtidigt så kan jag inte sluta fundera... är min väg genom livet såpass smal så det inte finns plats för någon vid min sida, och det är därför jag lever som jag gör?

~jag är inte så bra som jag borde vara, men jag är bättre än vad jag brukade vara~ 

ensam som ett träd i solnergången, hur har trädet lärt sig att hämta kraft från sina rötter och hur kan jag lära mig desamma?