"lagen om alltings jävlighet"

Jag blir så matt, ständigt jagad av dessa jävla Murphys lagar.. 

Dotter på 8 månader, och fortfarande inte fått träffa henne, endast fått EN bild på henne, och systemet motarbetar mig som vanligt.. som att jag vore skurken i det hela? kolla vem det är som ställer till det istället, Vem är det som umgängesaboterar och vägrar ta i sina skyldigheter? dendär ljusdalshistorien blir bara mer och mer irriterande, Exets beteende, utnyttja mig som spermadonator, får systemet med sig, Barnmorskorna i ljusdal tror att barn kommer med storkar, Präster i den svenska kyrkan som tror att en lögn är sann utan att kolla fakta, och genomför ett felaktigt dop, och sen vägrar ta ansvar för det? men det förväntas att jag ska öppna plånboken och betala med ett leende?  och sen alla i min närhet som anser att jag ska låta det vara, inte agera, argh.. så extremt frustrerande så jag kryper snart ut ur skinnet.

ibland funderar jag på om jag har gjort något riktigt jävla elakt i någon typ av tidigare liv, körde jag över en katt, var jag en kanibal eller var jag en politiker? 

i helvete. nu är det nog. sålänge jag inte får träffa min dotter, så tänker jag inte betala ett öre. vårdnaden ska jag ha, hon är direkt olämplig som mor åt min dotter som hon håller på, jag skiter fullständigt att hon, eller i hennes närhet läser, ni är samma skrot och korn, bevisa mig rätt, gör ett enda rätt genom att sluta gå runt och snacka skit om att " ja han är kriminel " eller säga till prästen " nä han är död / finns inte längre " se till så att dopet blir korrekt gjort, namngivningen blir korrekt gjord, vårdnaden blir korrekt, Vem fan är ni som förnekar henne sin pappa? bara för att ni råkade ut för något som jag totalt föraktar, vad får er att vilja ge er frustration och agg gentimot honom till mig? vad tjänar ni på det? jag hatar er för vad ni gör och har gjort, men för min dotters skull håller jag god min, änsålänge.

Vafan ska jag stå och betala konstant för? när ska någon kliva upp och faktist hjälpa mig att rätta till felet som begåts? jag börjar bli desperat och jag har mycket tålamod, men det är inte hur stort som helst..

Allt som kan hända kommer att hända säger en del.. men jag är så grymt less på att alltid vara den som står där med den negativa sidan av allt, allt jag igentligen vill, är att kunna ha ett bra, normalt liv, utan det dagliga dramat som alltid har ploppat upp under åren, när fan är det min tur? när ska jag få känna mig glad, lycklig, rofylld, få se mina drömmar komma till liv och faktist få känna mig normal? få känna mig betydelsefull, omtyckt, efterlängtad, domdär små sakerna i livet som man vanligtvis tar för givet? när ska jag kunna få en plats där jag verkligen kan kalla hem? med små snabba fotsteg rusandes förbi i ett hus någonstans? något som jag kan kalla " mitt " och " min " ? igentligen har hon stuligt inte bara min framtid, utan även resten av mitt liv.. 

ibland tänker jag mig att nu när jag gjort mitt för den biologiska mångfalden så kan jag lika gärna rulla runt på rygg och dö, jag har lyckats skapa liv, så därför är jag gud.. men vilken jävel är jag som knappt kan få veta, eller ens få vara med på den resan som det livet som jag var med och skapade gör, och kommer att göra? Fast om man ska tro Barnmorskan i ljusdal så har barn inget med två vuxna att göra, utan det kommer med storken, fyfan vad jag ångrar att jag lyssnade på dom som sa till mig att inget göra, och acceptera läget, jag skulle gått in dit, gjort mig delaktig och inte accepterat något annat.

åtminstånde har jag min älskade hund, men han är 16 idag och det märks.. men han är iallafall alltid på min sida oavsett vad.. men jag är så frustrerad, och arg, men mest av allt, besviken på hela min livssituation, allt jag vill är att kunna leva som en vanlig kille och kunna vara stolt och glad över vad jag har, eller åtminstånde ha något att kämpa för. 



Lonely and hurt, 
Broken I remain
Residing in hell,
living in pain

Masked by lies, 
I slowly fade away;
The nightmare I live with, 
each and every day

The meaning of it all, 
to which my mind attends
Has not one answer
that I fully comprehend

The bottom of my mind 
holds the answers which I call;
I keep reaching towards it 
in this never-ending fall

"Stay strong and keep going, 
it's never too late"...
No one seems to realize 
that it's not worth the wait

There's no such thing 
as help outside of your mind,
It's you against yourself, 
with your demons intertwined

It's a battle, hard fought,
but never to be won...
Either way you end up losing 
when it's all said and done

"Too late" came and passed
and, of me, nothing more
I wrote my own ending, 
and I shut my own door

"Live your life to its fullest"
that's what they all said,
But what's the point in trying 
when you're already dead?

Kommentarer:

1 Edda:

Dessutom verkar ingen annan tänka på barnets rätt. URuselt! *Spyr i ostkrokspåsen*

Svar: nä det är ju så tragiskt
Tibrys

Kommentera här: