Att göra det man kan, och ändå känna sig otillräcklig
december har inte riktigt varit min månad, och jag vet inte riktigt vart jag ska börja..
månaden började med några vaga tankar om att låta min älskade hund få avsluta sitt äventyr med mig efter några låga dagar, men sen släppte dom tankarna under några dagar för att sen komma tillbaka med full kraft och någonstans efter vägen vaknade jag upp ur min fantasi om detta med att " leva lyckliga dagar ".
Fredagen den 16e kom känslorna av en otillräcklighet och oduglighet tillbaka då jag satt i soffan och såg schampo ligga i sin soffa utan någon vilja till att igentligen göra något ihuvudtaget, lördagen kom lite av hans energi tillbaka och det väckte lite mer tvivel inombords, skulle jag verkligen genomföra detta? hur skulle det gå till isåfall, och sen dom oundvikliga tankarna med när och hur.. söndagsmorgonen kom och beslutet blev fattat, och jag hade bestämt mig även om det gjorde så ont och fortfarande gör ont.
~Saknaden är större än andra dagar~
det har gått en vecka nu sen jag sist tvingade in honom i min famn och låg och sniffade honom i nacken och njöt av hans närvaro, och saknaden kommer i vågor, vissa dagar kan jag ibland tycka att det är lite skönt att han knallat vidare och jag verkligen pånåvis kan njuta av friheten av att få göra lite som jag vill utan att tänka på hans behov, men andra dagar så är saknaden så stor så universums största svarta hål inte skulle kunna mäta sig med det hålet som finns i mitt liv, och idag är en sådan dag, en sån dag av många som har flytt, inte kunnat sova några längre stunder under natten och haft denna känsla av att något är så fel utan att jag kunnat sätta fingret på det, och jag har spenderat majoriteten av natten med att brottas med tankar, känslor samt stirrat upp i taket, ändlöst funderande, tänkande, drömmande.
min mormor dog 0100 natten mot julafton, påsättåvis kändes det lite befriande direkt, även om jag saknar dig mormor, och du betydde väldigt mycket för mig, men med en tillbakablick på dina senaste år, så kan jag faktist säga helt ärligt, din tid var kommen, du var på många sätt redan borta även om du bjöd på vissa tillbakaglimtar, så var det stora hela inte värt det för dig.
månaden började med några vaga tankar om att låta min älskade hund få avsluta sitt äventyr med mig efter några låga dagar, men sen släppte dom tankarna under några dagar för att sen komma tillbaka med full kraft och någonstans efter vägen vaknade jag upp ur min fantasi om detta med att " leva lyckliga dagar ".
Fredagen den 16e kom känslorna av en otillräcklighet och oduglighet tillbaka då jag satt i soffan och såg schampo ligga i sin soffa utan någon vilja till att igentligen göra något ihuvudtaget, lördagen kom lite av hans energi tillbaka och det väckte lite mer tvivel inombords, skulle jag verkligen genomföra detta? hur skulle det gå till isåfall, och sen dom oundvikliga tankarna med när och hur.. söndagsmorgonen kom och beslutet blev fattat, och jag hade bestämt mig även om det gjorde så ont och fortfarande gör ont.
~Saknaden är större än andra dagar~
det har gått en vecka nu sen jag sist tvingade in honom i min famn och låg och sniffade honom i nacken och njöt av hans närvaro, och saknaden kommer i vågor, vissa dagar kan jag ibland tycka att det är lite skönt att han knallat vidare och jag verkligen pånåvis kan njuta av friheten av att få göra lite som jag vill utan att tänka på hans behov, men andra dagar så är saknaden så stor så universums största svarta hål inte skulle kunna mäta sig med det hålet som finns i mitt liv, och idag är en sådan dag, en sån dag av många som har flytt, inte kunnat sova några längre stunder under natten och haft denna känsla av att något är så fel utan att jag kunnat sätta fingret på det, och jag har spenderat majoriteten av natten med att brottas med tankar, känslor samt stirrat upp i taket, ändlöst funderande, tänkande, drömmande.
min mormor dog 0100 natten mot julafton, påsättåvis kändes det lite befriande direkt, även om jag saknar dig mormor, och du betydde väldigt mycket för mig, men med en tillbakablick på dina senaste år, så kan jag faktist säga helt ärligt, din tid var kommen, du var på många sätt redan borta även om du bjöd på vissa tillbakaglimtar, så var det stora hela inte värt det för dig.
~en rastlöshet har flyttat in i mitt huvud och liv~
allt efter dagen har gått, så har jag gått och funderat på om allt verkligen är värt det, vore det igentligen inte lättare att släppa på allt och bara ... ligga kvar i sängen och bara, tyna bort tills orken och motivationen finner över en? visst att jag kan le och vara glad, men det känns igentligen bara falskt, den enda bittra påminnelsen och likheten jag kan komma på..
på många vis känner jag bara att jag, slösar tid, driver med på ett isflak och bara väntar på dagen när mitt isflak äntligen smälter bort och jag sjunker ner unden ytan, och ju längre bort ytan kommer, ju lugnare känner jag mig, fast jag vet inte, det är samma dröm som spelas om och om igen när jag sover, ibland vaknar jag med ett ryck, ser mig omkring en stund och försöker samla tankarna.
~jag börjar bli så frustrerad, och som den bygger på min sorg~
så många tankar, så många drömmar över åren som passerat under tidens bro, samtliga har blivit krossade och det mycket pågrund av mitt sätt att vara, alltid velat påverka människor i min närhet att våga bli det bästa dom någonsin kan bli, många gånger både indirekt och via direkta ageranden på bekostnad av mig själv, men när, och hur, vet man att det är nog? hur många gånger ska man stå där och svälja skiten, känna sig osynlig och betydelselös, även när man får höra ord av uppskattning, men varför nöja sig med ord när man kan visa med handlingar som väger så mycket mer? ord är ju just bara ord och så lätta att använda sig av när dom igentligen inte bär någon mening?
jag är inte alltid den mest pratsammaste, eller sociala personen, men om det är något som jag skulle säga definerar mig, så skulle jag vilja säga att det är just att backa upp mina ord med just handling, och ibland låter jag mina ord vara just tysta, och låter mina handlingar tala, för mig, är det den ärligaste saken en medmänniska kan göra gentimot en annan..
~ Att lära sig är inte en barnlek; vi kan inte lära oss utan smärta ~
kanske det är så, att för att lära sig vad glädje är, måste vi genomgå smärtan
och för att verkligen uppleva smärtan, kanske vi måste få en försmak av en illusion av glädjen?
igentligen borde jag väl bryta ihop och gråta som ett litet barn som just blivit av med klubban av någon snuskig gammal gubbe med en stor finne på näsan
men jag har spillt så mycket tid och tårar på saker som aldrig blivit något genom mitt liv, är det verkligen lönt längre? jag vet ärligt faktist inte, fast det kan lika gärna vara mitt sinnestillstånd som spelar mig ett elakt spratt.
Underskatta inte värdet av att göra ingenting, av att bara ströva omkring alldeles ensam bland livets alla mysterier, funderingar, drömmar..
att inte göra något, det är iallafall dagens plan, förutom att den tanken faller direkt då jag måste gå upp till affärn och handla lite, men jag tror nog att dagen kommer lunka på som vanligt ändå, världen stannar inte upp för någon, oavsett vem du är, vad du gör, vem du vill bli och vad du vill vara.. Det enda jag vet, är att imorgon ska jag in till stan och förhoppningsvis följer Fröken T med, och tanken är att vi ska försöka hitta lite kläder och så antagligen ta en fika på stan, och jag ska ha mig en flaska wisky som jag ska njuta av även om det bara är för en kväll eller två.
ett skal med en dröm, eller är jag en dröm med ett skal?
ute är det sådär lagomt kallt, även fast jag är frusen av mig, så.. kan jag ändå relatera till kylan, och helt ärligt, just nu, och dom senaste åren så vet jag inte vad som är kallast, vintern eller jag själv, vilket känns mest lönlöst?
jag känner mig onödig, dum, elak, dryg som den kolabiten som fastnat i min gom, och dom orden som en människa sa till mig en gång för många år sedan " du Mathias, Du kan bli det du vill bli, närsomhelst, du behöver bara bestämma dig för det! bli det du ska vara, istället för att vara något du inte ska vara! " har som tappat sin glans lite, men jag har faktist försökt, men varje gång har jag bara mött motgångar och sorg, så jag är ledsen, men det är bara fina, tomma ord utan handling.
~Den som lever på hoppet på ett bättre liv, blir iallafall inte tjock~
ett par avslutande ord, jag känner mig tom även om jag har ett ställe att kalla hem, och får dela det med någon som betyder såpass mycket, men när allt kommer omkring, så känner jag mig ändå tom, fattig, kall, bitter, cynisk och helt enkelt... otillräcklig.
~
mellan skuggorna,
leker kurragömma,
trettioåtta, trettionio,
mellan träden som slår,
i takt, i takt.
Mot himlen.
Hand i hand,
Kan ni se mig?
Tystnad.
Jag är glömd.
Träden slår i takt,
i takt, i takt.
Mot oändligheten.
Ett ljus,
ett mörker.
Du är funnen,
Leker kurragömma,
bland träden som slår i takt,
i takt, i takt.
Tills dagen gryr.
Din tur.
~
Underskatta inte värdet av att göra ingenting, av att bara ströva omkring alldeles ensam bland livets alla mysterier, funderingar, drömmar..
att inte göra något, det är iallafall dagens plan, förutom att den tanken faller direkt då jag måste gå upp till affärn och handla lite, men jag tror nog att dagen kommer lunka på som vanligt ändå, världen stannar inte upp för någon, oavsett vem du är, vad du gör, vem du vill bli och vad du vill vara.. Det enda jag vet, är att imorgon ska jag in till stan och förhoppningsvis följer Fröken T med, och tanken är att vi ska försöka hitta lite kläder och så antagligen ta en fika på stan, och jag ska ha mig en flaska wisky som jag ska njuta av även om det bara är för en kväll eller två.
ett skal med en dröm, eller är jag en dröm med ett skal?
ute är det sådär lagomt kallt, även fast jag är frusen av mig, så.. kan jag ändå relatera till kylan, och helt ärligt, just nu, och dom senaste åren så vet jag inte vad som är kallast, vintern eller jag själv, vilket känns mest lönlöst?
jag känner mig onödig, dum, elak, dryg som den kolabiten som fastnat i min gom, och dom orden som en människa sa till mig en gång för många år sedan " du Mathias, Du kan bli det du vill bli, närsomhelst, du behöver bara bestämma dig för det! bli det du ska vara, istället för att vara något du inte ska vara! " har som tappat sin glans lite, men jag har faktist försökt, men varje gång har jag bara mött motgångar och sorg, så jag är ledsen, men det är bara fina, tomma ord utan handling.
~Den som lever på hoppet på ett bättre liv, blir iallafall inte tjock~
ett par avslutande ord, jag känner mig tom även om jag har ett ställe att kalla hem, och får dela det med någon som betyder såpass mycket, men när allt kommer omkring, så känner jag mig ändå tom, fattig, kall, bitter, cynisk och helt enkelt... otillräcklig.
~
mellan skuggorna,
leker kurragömma,
trettioåtta, trettionio,
mellan träden som slår,
i takt, i takt.
Mot himlen.
Hand i hand,
Kan ni se mig?
Tystnad.
Jag är glömd.
Träden slår i takt,
i takt, i takt.
Mot oändligheten.
Ett ljus,
ett mörker.
Du är funnen,
Leker kurragömma,
bland träden som slår i takt,
i takt, i takt.
Tills dagen gryr.
Din tur.
~