Tibrys

Medborgare! När ett barn föds av föräldrar som inte är gifta (vilket idag är den vanligaste situationen) så är det enbart mamman som får vårdnaden om det nyfödda barnet. Det räcker heller inte med att pappan erkänner faderskapet för att han ska få gemensam vårdnad om barnet. Erkännandet av faderskapet är nämligen enbart ett sätt för staten att tillse att pappan erkänner sin skyldighet att försörja barnet och i de fall föräldrarna inte lever tillsammans betala det obligatoriska underhållsbidraget till vårdnadshavaren (det vill säga mamman).

För att också pappan ska få vårdnad om det nyfödda barnet krävs att mamman skriftligen godkänner detta till Socialnämnden. Kvinnor har alltså vetorätt på om pappan ska få vara en likvärdig förälder till sina egna barn.

Dessa lagar och regler sätter många gånger käppar i hjulen för pappor som inget annat önskar än att få vara en nära del av sina barns liv och som vill ta sitt fullständiga föräldraansvar. Har man ingen gemensam vårdnad så har man heller inte rätt att ta ut föräldraledighet. Har man ingen vårdnad så har man heller inte rätt att ta del av barnets sjukjournaler eller få vetskap om hur det går för barnet i skolan. Har man ingen vårdnad så är man avskuren från stora delar av barnets liv. Många gånger har man heller inte speciellt stor rätt att träffa sitt barn, om man inte drar igång en lång och bitter vårdnadstvist för att åtminstone försöka få till ett regelbundet umgänge. Kort sagt blir man som pappa av samhället reducerad till en vandrande plånbok som enbart förväntas betala en gång i månaden.

Det är också så att lagarna och reglerna kring föräldraskap kan utnyttjas av mammor som vill förskjuta pappan ur barnens liv. I Gävle Dagblad har Titti Schultz, baserat på egna upplevelser, beskrivit hur en till henne närstående man utmanövreras ur sitt barns liv av mamman, allt med samhällets hjälp.

Titti Schultz konstaterar att pappor är utan rätt i dessa sammanhang:

"För mer än sex år sedan blev en man och en kvinna förälskade och bestämde sig för att skaffa ett litet barn tillsammans. Lyckan var stor när de blev gravida. Två månader in i graviditeten tog kvinnan sina saker och drog, flyttade hem till sina föräldrar. Hon undvek all kontakt med den förtvivlade blivande pappan. Sedan graviditetens andra månad har han kämpat för att få vara pappa, men framför allt har han kämpat för sin dotters skull, kämpat för hennes rätt till sin pappa. Varje minut av umgänge har bestämts av domstol, mamman vill inte ha någon kontakt alls med flickans pappa. Hon vägrar ge honom gemensam vårdnad.

I Sverige får mamman vårdnaden om barnet från födseln, gemensam vårdnad ges till pappan av mamman. I detta fall hävdar mamman att hon mår dåligt av att ha kontakt med flickans pappa. Pappan kämpar för gemensam vårdnad och mamman vägrar, rätten går på hennes linje eftersom HON inte mår bra av kontakt med pappan. Barnet får inte tillgång till båda sina föräldrar, något barn har rätt till. Och föräldrar som skiljer sig kommer inte alltid överens, men de får ha gemensam vårdnad ändå. Godtyckligt."

Hon fortsätter att beskriva det aktuella fallet:

"Rätten ifrågasätter inte pappans lämplighet men utan gemensam vårdnad kan han inte vara med och fatta några som helst beslut som rör hans barn. Kvinnan har också dragit det smutsigaste kortet i striden, hon hävdar att hon känner sig hotad av flickans pappa. Att han är aggressiv. Hon ljuger. Det vet jag säkert för pappan är en av mina bästa vänner, vi levde också tillsammans för länge sedan, i fem år.

Jag kallas till rätten för att berätta att han är en klok och omtänksam person. Lojal och rakryggad. Att som kvinna göra det lätt för sig och hävda att man känner sig hotad är lågt, när många kvinnor som kränks inte blir trodda. Utan förvarning har mamman nu flyttat med barnet till en annan del av landet. Utan att informera pappan och trots att hon tidigare sagt till rätten att hon inte har några flyttplaner, något pappan befarat."

Genom att flytta så bryter mamman den dagliga kontakten mellan barnet och pappan. Från att tidigare ha bott 10 minuter från varandra och kunnat leka tillsammans, hitta på äventyr, åker skidor ihop och läsa sagor så är plötsligt kontakten borta. Allt för att mamman subjektivt hävdar att hon känner sig hotad. Något som inte styrks av barnets egen berättelse.

Titti Schultz avslutar sin artikel med följande ord:

"Flickan säger att hon älskar sin pappa. Och hon älskar sin mamma men hon förstår ännu inte hur mamman använder henne som ett vapen i ett fult krig. Svensk föräldrarätt har skapat perfekta förutsättningar för män som inte vill bry sig om sina barn. Men friska, kloka, engagerade och älskande pappor förvägras att få vara en förebild för sina barn. Jag är chockad över hur lagarna ser ut i Sverige. Beklämd över hur svenska domstolar dömer.

Betänk att ett barn har rätt till båda sina föräldrar. Det måste alltid handla om vad som är bäst för barnet. Alltid."

Så enkelt är det för en mamma att förskjuta en pappa ut sitt barns livs, allt med samhällets goda minne. Ännu en "svikarpappa" har skapats, trots att det inte alls är pappan själv som har svikit sina barn. Det är snarare mamman som har svikit sitt barn! Men vem talar någonsin om dessa "svikarmammor"?

Det är dags att män får samma rättigheter vad gäller barn, föräldraskap och vårdnad som kvinnor redan har. För barnens skull!