natt
Jag brukar föredra mörkret. Det finns få saker som känns så bra som natten, det är mörkt och framför allt tyst. Man slipper påminnas om hur ensam man egentligen är, det känns som om man är ensam i världen.
Natten får tiden att för en stund att stå stilla, man slipper tänka. Man tittar på klockan, bara fyra timmar innan soluppgången, fyra timmar av lugn inre frid innan det hela börjar om igen. Jag lever på belånad tid, ge mig bara en timme... till.
Natten, den enda tiden på dygnet man kan vara sig själv, slippa interagera med människor man inte bryr sig om för att ge dessa individer ett leende man inte bryr sig om bara för att passa in. Det sociala spelet får mig att vilja spy, det är som att spela samma brädspel om och om igen, det är dessutom riggat. Under natten när majoriteten sover sitter man i sin ensamhet och bara låter kreativiteten flöda, man har mer energi än någonsin. Bara tre timmar kvar...
Man börjar räkna räkna antalet timmar man har i "frihet" innan det hela börjar om igen, ofta inte i timmar utan i antalet tv-serieavsnitt man hinner se innan ljuset träder fram. Ångesten lättar en del när man väl får sitta i mörkret, mörker speglar även en del av mitt inre som gärna vill ut, jag kan vara sann mot mig själv, snälla ge mig bara några timmar till. Två timmar kvar...
Inte alls långt kvar innan solen går upp och man måste i härda dagen för att återigen få njuta av natten, i ensamhet. Jag behöver mer tid, snälla. Det spelar ingen roll hur mycket jag sover, kommer ändå inte ha energi inför morgondagen, ge mig bara en timme till i total isolering. En timme kvar...
Jag har så mycket att göra, gör inte detta mot mig. Klarar inte av människor, jag är en levande zombie bland människor, jag trivs i mörkret. Jag är trött på att spela, jag är trött på att leka, jag är trött på att leva. Låt mig vara. Solen börjar titta in i rummet, fridfullheten är slut. Inga timmar kvar. Nu sparkar jag bort stolen.
Natten får tiden att för en stund att stå stilla, man slipper tänka. Man tittar på klockan, bara fyra timmar innan soluppgången, fyra timmar av lugn inre frid innan det hela börjar om igen. Jag lever på belånad tid, ge mig bara en timme... till.
Natten, den enda tiden på dygnet man kan vara sig själv, slippa interagera med människor man inte bryr sig om för att ge dessa individer ett leende man inte bryr sig om bara för att passa in. Det sociala spelet får mig att vilja spy, det är som att spela samma brädspel om och om igen, det är dessutom riggat. Under natten när majoriteten sover sitter man i sin ensamhet och bara låter kreativiteten flöda, man har mer energi än någonsin. Bara tre timmar kvar...
Man börjar räkna räkna antalet timmar man har i "frihet" innan det hela börjar om igen, ofta inte i timmar utan i antalet tv-serieavsnitt man hinner se innan ljuset träder fram. Ångesten lättar en del när man väl får sitta i mörkret, mörker speglar även en del av mitt inre som gärna vill ut, jag kan vara sann mot mig själv, snälla ge mig bara några timmar till. Två timmar kvar...
Inte alls långt kvar innan solen går upp och man måste i härda dagen för att återigen få njuta av natten, i ensamhet. Jag behöver mer tid, snälla. Det spelar ingen roll hur mycket jag sover, kommer ändå inte ha energi inför morgondagen, ge mig bara en timme till i total isolering. En timme kvar...
Jag har så mycket att göra, gör inte detta mot mig. Klarar inte av människor, jag är en levande zombie bland människor, jag trivs i mörkret. Jag är trött på att spela, jag är trött på att leka, jag är trött på att leva. Låt mig vara. Solen börjar titta in i rummet, fridfullheten är slut. Inga timmar kvar. Nu sparkar jag bort stolen.