Ett långsamt farväl till mig själv

Han reste sitt grånande huvud. Vad var det som gick så fel? I köket han suttit så många gånger, så många år, växte vissheten och frågan: Någonting har gått fel, men var ochnär? Och varförundrar Micke Carlsson.

 

Han tänker tillbaka till den tid då framtiden var ljus, då familjen eller kompisarna fanns. Vad gick så fruktansvärt fel? Han minns barndomen med skolavslutningar i kyrkan – Den blomstertid nu kommer och sommarlov. Syrendoft och svenska flaggan.

Nu är det något fult med det, säger de som har makten. Vad ändrades? Var gick det fel? Förr firade viarbetarnas dag 1 maj, tänkte han. Nu är det någon sorts kommunistpropaganda som skriks ut den dagen. Var gick det fel?

Förr hissade vi svenska flaggan på flaggstänger när det var svenska nationaldagen. Vi lät den vaja från flaggstänger, husknutar, husvagnar. Nu kallas vi rasister när vi gör det. Var gick det fel?

 

Han reser sig mödosamt för att fylla på kaffemuggen, kroppen är sliten och gör så ont efter många års slitsamt arbete. Sjukskriven igen, tänker han. Hur länge kan jag vara det? Försäkringskassan hotar med än det ena, än det andra. För inte så länge sedan tog mitt land hand om mig om något illa hände. Sjukdom och förslitningsskador värderades och togs om hand. Nu känner jag mig som en skurk för att jag är slut. FÖRBRUKAD!

Vad var det som gick fel? I barndomen såg man fram emot julen, påsken och sommarlovet. Familjen och traditionerna band oss samman. Även i ett familjehelvete fanns glädje i något. Nu är det fult med våra traditioner. Han kastar en blick på gratistidningen Metro, där Tanvir Mansur skriver att Sverige inte har något att fira den 6 juni, vår nationaldag. Enligt den artikeln finns vi inte. Ett långsamt farväl till oss själva. I Metro drösar det av artiklar med ordet “rasismen”. Han tänker på ICA-kuriren där Katarina Mazetti spydde ut sitt hat mot Sverige och svenskar vintern 2013. Vad gick fel?

 

Mona Sahlin sa att hon är avundsjuk på främmande kulturer, hon tycker vår midsommar med “små grodorna” är töntig. De kulturer hon gillar är dem som avrättar homosexuella och stenar flickor som vill ha frihet. Vår svenska frihet, som vi ska fira den 6 juni, vår nationaldag. Vad gick fel?

Ett orange kuvert ligger på det gamla köksbordet, det är pensionsbeskedet. 12 637 kronor ska han få i pension, före skatt. Det blir ungefär 9 000 kvar efter skatt, han ska betala hyra, mat och räkningar med de pengarna. Vad gick fel?

Hur ska det gå för ungarna? tänker han, mannen vid köksbordet. En tår rinner nedför en kind. Hurkunde det gå så fel?

När ungarna var små, 1992, fanns framtiden. Nu finns bara kaos. 1992 spelade de fotboll på gräsmattan – nu är de lovligt byte för kriminella gäng. Hur vågade den grånande mannen ge sig in i hopen med invandrarpojkar som misshandlade en ensam man den där decemberkvällen? En son har ett ärr i ansiktet från en kniv, ett resultat av ett oprovocerat angrepp en kväll. Vad gick fel i vårt samhälle?

 

Han inser sakta att den avlägsna bekant som tog sitt liv för ett år sedan inte förstod eller orkade längre. Han förstår varför vännen med cancer lämnas att dö av sjukvården. Det är ett långsamt farväl. Han inser att han är ensam i sitt eget land, ett land där alla vänner flyttat från området för att “mångkulturen” tagit över.

När utryckningsfordonets sirener ljuder lystrar han. Nu igen? Så var det inte förr, för 20 år sedan Var gick det fel?

De gemytliga grillkvällarna med grannar och vänner på gården är slut. I det gamla köpcentret i området finns mängder med invandrade män som hela dagarna spelar kort och dricker kaffe. Ingen jobbar. Vem betalar? Var gick det fel?

Säger jag något spottar de på mig, tänker han. Alla spottar på mig. Min farmor var judinna, hon levde länge nog för att berätta hur hon satt i ett läger för att dö, men överlevde. Före sin död som en fri människa i det fria Sverige, såg hon en likadan hemsk framtid i det demokratiska Sverige, landet som välkomnade och omfamnade henne 1944, som hon såg i lägret. Vad gick snett?

Den gamla farmodern tog ett långsamt farväl av sig själv i lägret, men överlevde. Den grånande mannen tar ett långsamt farväl av sig själv i sitt kök.

 

Vi är många grånande kvinnor och män. Vi ser regnet mot rutan. Vi har sett och upplevt det soliga och vackra Sverige. För mina barns skull kommer jag aldrig attge mig, aldrig ge upp demokratin och friheten. Om demokratin är värd döden (och miljoner har dött då de kämpat för demokratin), är detta år kanske ett långsamt farväl till mig själv. Men jag tror inte det, ty demokratin och längtan efter frihet vinner alltid.

Jag kämpar för mina barn, mina föräldrar, för frihet, kärlek och demokrati. Men mitt land, Sverige, tar ett långsamt farväl av sig själv.

Kommentera här: