Två dikter skrivna 26 mars

Det blev hela två dikter idag, håll till godo

Den elfte timmen
tar sats och
pockar på
uppmärksamhet.
Strax ringer en ny tid
och glömda
tankar kan aldrig
mera tänkas och
aldrig skrivas ned.

Aldrig korrigeras
och aldrig mötas,
men alltid finnas i
vishetens trädgård.

Så går tabula rasa
en oprövad resa till mötes
och svanesången
klingar sin
dova klang
när klockan
för en ny era
slår tolv.

Och den andra dikten

Vem var det som
ropade på mig i
skymningslandet
mellan den
slumrande och
den vakna tiden?

Vem var det som
gav mig andtäppa i
den tjugofemte timmen
medan ljus
och mörker samsades
över horisonten?

Eller

Var det jag som
längtade så
intensivt efter
sällskap att
jag upplevde mig vaken?

Egentligen

spelade det ingen
större roll
då jag efter några
andetag återfick
den lämnade drömmen och
somnade.

Kommentera här: