for what?

Death will come to all of us. Especially soldiers. It will come inevitabily as the sun. It is only to be feared if you fear what is in the other side of it, if you see darkness in your soul rather than light. In a way, I suppose soldiers are gods.

You give your live away so others will live in peace, even if is only fleeting. The ones who live carries parts of you with them, your deeds becomes seeds for them. The sacrifice carries forward.
And in your final moments of a soldier you know they will have to answer the same question you did: with your life will you only create death, or with your death will you create life?

That is my question to you, how you’ll die? And for what?

Relationer, tankar, funderingar, är jag dum i huvudet?

dom senaste veckorna har jag funderat lite, läs gärna och kommentera, annars scrolla förbi helt enkelt :) obs, detta är inget " tyck synd om mig " - inlägg, endast reflektioner och funderingar
 
Detta med relationer..
 
I min värld så ska relationer vara både ge och ta, men man märker tydligt att så knappast är fallet i dagens samhälle.
 
Jag ser ständigt killar i min umgängeskrets ge tjejer (nu snackar vi både vänner eller tjejer de bara vill ligga med) allt de önskar utan att få något nämnvärt tillbaks.
De lyser upp som en sol när de här tjejerna ger dem minsta uppmärksamhet, men jag ser och jag vet av egen erfarenhet att de blir utnyttjade och aldrig får i närheten av vad de ger i form av tid, pengar, tankar, tillgivenhet.
 
Jag ser allt de ger i form av komplimanger, tid, lyssna på problem, tvingas försvara dem såfort något händer, dra massa dåliga skämt, köpa massa mutor som godis och glass, springa ärenden, gå och hämta allt de ber om, spela clown som förväntas roa på beställning osv - men jag ser inte vad de får tillbaks. En tjej som påstår sig vara deras "vän", men i själva verket inte bryr sig ett piss?
 
De ser inte att de i själva verket är 3e, 4e, 5e-handsvalet - och oftast inte ens det.
 
Tjejerna ger dem ständigt ursäkter till varför de inte kan ses eller varför de inte kan hänga med på den där grejen och de bara accepterar som små hundvalpar. Tjejer idag har lyxen att kunna välja och vraka hur de vill - den absoluta majoriteten av killar har det inte utan får nöja sig med att vara någons betjänt, eller axel att gråta mot.
 
Jag själv ser ett stort bristande intresse från tjejernas sida, men även en förhållandedynamik som utnyttjas till 100%. Jag vet för att jag brukade intala mig själv förut med att "hon hade säkert en bra anledning till att hon avbokade grejen vi bestämt för 2 veckor sedan" eller "hon har säkert en bra anledning till varför hon inte hört av sig alls, trots att hon sa att hon skulle".
Nej, jag var bara inte tillräckligt högt på hennes priolista. Och det är absolut inget fel med det, finns inte intresset så finns det inte, men hur länge ska man förväntas befinna sig i nån jävla limbo utan att det händer något och relationen knappt leder någonvart?
Vart finns motivationen med att försöka lära känna någon och skapa kontakt med en person som inte har något intresse att göra det tillbaks?
 
Hur länge ska man orka ha någon som sin prio 1 (vid vissa givna tillfällen) när man själv aldrig är bättre än prio 5,6,7,8...?
 
Hur länge ska man orka vara den som alltid försöker driva relationen någonvart samtidigt som den andra bara "glider med" när det passar? Bara hör av sig när ingen bättre finns tillgänglig?
 
Just det här med att bli utnyttjad har jag blivit extremt medveten om den senaste tiden, och jag bryter direkt om jag märker att man förväntas ge mer i tid, ansträngning, "give a shit" än vad man får tillbaka. Jag har börjat känna mig extremt smutsig om jag låter en tjej slösa min tid på det sättet, och jag fattar inte hur dagens killar låter sig bli utnyttjade på det sättet, än mindre hur jag tidigare har tillåtit detta hända mig själv..
 
Senaste halvåret har jag börjat att aktivt bryta kontakten med alla tjejer (och det är den absoluta majoriteten, tyvärr) som jag känner slösar min tid och energi med flit. Tjejer som passivt förväntas draaaas med på allt, men bara när det passar dem. Tjejer som går med på att hitta på något, men samtidigt håller schemat öppet ifall någon bättre dyker upp. Tjejer som förväntar att man hör av sig hela tiden och spelar någon slags jävla clown, men själva aldrig någonsin kan höra av sig. Har plockat bort flera tjejer från Facebook då vi aldrig pratar längre eller ses (när vi gjorde det så var det ändå jag som fick stå för allt) och vi har mer eller mindre inte haft någon kontakt på flera år.
Vad är reationen?
"Buuhu, varför tog du bort mig?! !!!"
Sen när man förklarar så kommer de med nån rutten ursäkt, man frågar om de kan ses till helgen och de ger samma dåliga ursäkter som vanligt. Exakt.
 
av alla tjejer som visat intresse de senaste åren så har den absoluta majoriteten precis gjort slut med sin kille, eller haft såpass mycket problem och dom har tänkt att jag kan hjälpa dom.
En vanlig kille tänker "woooaah, nu har jag min chans!"
Cyniska, bittra jag tänker "Okej, så du vill att jag ska vara en bänkvärmare tills dess att du kommit över din kille och hittar någon ny? Du vill att jag ska torka dina tårar och lyssna på dina problem tills du mår bättre, och hjälpa dig, bara för att sen se dig gå tillbaka till honom efter nån vecka, eller tills du hittat någon ny som faller dig på smaken?"
 
 
Ser detta mönster konstant, och det är extremt svårt att inte tänka på det när man väl är medveten. Det påverkar min vardag något otroligt då jag tvingats inse att flera av de tjejer jag trodde var vänner / intresserade egentligen bara vill suga ur min livsenergi utan att ge något tillbaka.
 
Är jag helt dum i huvudet som har dessa tankar eller har jag någon poäng?

Vi trasslar till det för oss och gör det ena misstaget efter det andra därför att vi inte ger oss tid att lyssna till jagets röst

~ Meningen med livet, är att leva och försöka hitta sin väg och göra något bra för andra ~
 

jag har försökt hålla mig lugn och stillsam, men tillslut rinner bägaren över och allt bara exploderar, Jag känner mig utnyttjad även om jag kanske inte ska känna så, men i slutändan så upprepar sig historien gång på gång och jag förstår inte varför jag aldrig lär mig att det inte lönar sig att vara dendär " schyssta " killen som ställer upp i vått och torrt, Vad har jag någonsin tjänat på det, vilken typ av tacksamhet har man fått? man har blivit lämnad i skiten gång på gång och ingenting förändras till det bättre.

men innan du fortsätter läsa, så vill jag säga en sak till en specifik person som inte ska känna sig utpekad i detta inlägg, och som har en speciell plats i mitt liv, även om hon kanske inte alltid orkar, vill eller har lust att vara delaktig i det, eller känner sig bortkörd av mig och mina tankar, T, Ge aldrig upp, Du har så mycket kärlek runt dig och i dig, och en sådan kraft själv, du klarar allt, bara du ger dig fanken på det! Jag tror på dig, och jag ser, vad du kan bli!


~ Efter 31 års oavbruten misslyckande kan jag kosta på mig att vara ödmjuk ~

Nej, jag söker inte sympati, eller tycker synd om mig själv, för det är mina val genom livet som har skapat mig och den jag är, kanske jag älskar livet för mycket för att passivt kunna sitta still och se på andras lidanden och misslyckanden som gör att jag slänger mig huvudstupa in i strider som jag redan vet att jag inte kan vinna, men det skulle gynna någon annan om jag agerade, även om jag är fullt medveten om att jag kommer sitta kvar, utmattad och orkelös medans andra skuttar iväg mot nya äventyr och förhoppningsvis en bättre framtid, men med det sagt så ger jag inte upp allt, utan snarare så kliar jag mitt kala huvud i förvåning och hoppas att någon dag, få uppleva det jag ger, och har gett till otaliga människor som jag träffat på, och förhoppningsvis, att någon stannar upp och tar en ordentlig koll på vem jag är, och varför jag är den jag är, och hjälper mig en bit på vägen.

Och till dig som kanske läser detta nu när jag skrivit det, eller kanske någongång i framtiden, och du har bläddrat ner hela vägen hit,och funderar på hur jag menar med det jag nyss skrev.. Visa att du bryr dig, inte bara säga " det gör jag". Jag vill att du menar det, Visa mig något nytt. Orden har ingen känsla, känslan är borta för mig. Det är som du läser texterna, till en meningslös sång.

men förstå en sak med mig, jag är livrädd för att bli övergiven, helt ärligt, då jag är livrädd för att bli övergiven så svarar jag med att skrika, vråla, reagera och i slutändad skrämma folk till " Aj fan, vad är du för tokskalle då? " 
 

Jag gillar faktiskt misstag. Jag tycker att de är mänskliga ~

Vi är alla här av en anledning. Jag tror att en del av min anledning är att kasta ut små facklor för att leda människor i mörkret, men ibland behöver även jag någon som kan kasta facklor åt mig, eller åtminstånde plocka upp en av dom jag kastat ut, och vifta lite så jag får en uppfattning om vilken riktning jag bör ta, även om det kanske är åt fel hål, och jag blir tvungen att gå tillbaka några steg, så innebär det inte att jag inte kan finna mig min egna väg, även om jag för stunden befinner mig där jag redan varit.
 

~ Dåliga saker händer inte av sig själva – vi drar dem till oss för att lära oss något ~
 
just här och nu, så är dessa ord extremt träffsäkra för mig, just i denna tid, just nu befinner jag mig i en tid i mitt liv, som präglas av motgångar, min älskade hund somnade in i december, min mormor kort därpå, sen förlorade jag en nära vän strax efter nyår i en olycka, och strax därpå försvann en till, och jag hoppas att vart ni än är, att ni har det bra, och att ni känner er tillfreds med det ni lyckades tillföra vår lilla värld, för jag vet iallafall, att ni är saknade, och att livet känns mycket kallare utan er. åh vad jag saknar er! 

Vi måste vara villiga att släppa taget om det liv vi har planerat så att vi kan leva det liv som väntar oss. ~

Troligtvis blir det en flytt senare, men jag vet inte vart jag ska, hur jag ska genomföra det, eller hur det ens ska gå, som jag skrev tidigare i inlägget så har jag alltid haft en tendens till att ha mina handlingar planerade, och det är väldigt få saker som jag har gjort i mitt liv, som har varit rent spontana, och jag har denna vana om att alltid ha en plan, minst flera stycken, helst hela alfabetet, och det har gett mig en trygghet. men den tryggheten har jag inte just nu, för jag har ingen aning om något just nu, jag står kvar på stället, och fumlar efter kartan som jag tydligen tappat någonstans efter vägen.

ska jag söderut inom riket, ska jag söka mig till andra kontinenter, ska jag söka mig till närområdet, så många frågor och så lite svar, hur hittar man en riktning att följa, när man inte ens vet vad som är upp eller ner?

~ Även rosor har taggar ~

Jag måste tacka alla som är på min blogg och läser, Det är en hel del som faktist skuttar in, någondag var det ca 150 unika besökare, och det fick mig att sätta kaffet i halsen. tack!

så, jag vill avsluta mitt inlägg, med fem saker som jag är tacksam över just idag.

1: Jag fick njuta av en varm, kopp svart kaffe imorse i lugn och ro
2: Jag lyckades hålla mig på benen när jag var ute och gick då jag hittade en isfläck under nysnön.
3: Jag fick se en fantastisk solnergång
4: Jag har mat på bordet, så jag slipper somna hungrig.
5: även om jag känner att jag misslyckas, gång på gång, så ser jag ändå framemot nya misstag och nya lärdomar!

Ta hand om nuet, så kommer framtiden att ta hand om sig själv.