The Silhouette and the Soldier

 

He stands on trembling legs, staring blankly out the east window; the anvil in his chest, pounding echo's of war.
Clad in military blues, an array of brass well dones and hero's ribbons crowd his now ill fitted jacket.
Amber lamplight casts the silhouette of a brave soldier at attention, arm raised in salute along his lonely, constricting walls.

He knows she will be arriving soon.
Will he stay and welcome her or will he go, leaving her only a memory?
She has brought him both joy and peace, and the depression and pain that lays hidden deep in his soul.

The decision rages fierce on the battlefield that is his mind.
Trembling, beads of consequences dot his pallid, frail face.

Stay..................... Go

Stay......... Go

In the distance, he sees her approaching. 
He glimpses her soft pink blush, then her golden glow that melts and warms his heart.

Stay...... She is hope.
Go......... She is pain.

Stay, she is here for you....
She is a new beginning...
She is a chance...

She is...................... 

A new day.....

Slowly, his trembling legs steady; his decision made.

The silhouette lowers his salute.

The soldier lowers his gun.

He will stay...
He will live to fight depression and pain, in hopes of once again knowing joy and peace
For at least one more day.....
 

Pappor har inga rättigheter

Vad har jag som man för rättigheter till "mitt" barn egentligen?
 
Efter sexet så finns det inget vad jag vet som säger att kvinnan måste tala om för mig att hon är gravid. Hon skulle kunna gå hur länge som helst utan att jag vet att jag är pappa. Förrän man uppenbart kan misstänka eller se det, men på vissa syns det knappt.
 
Under graviditet och före förlossningen så är fokus på kvinnan.

Förresten, enligt MVC i Ljusdal, så kommer barnen med storken, så tydligen är vi penisbärare inte involverad i processen )
 
Vid förlossningen så finns det ingen rättighet för mig att få vara med om kvinnan inte vill det. Hon och barnmorskorna där kan bestämma helt hur och vad som ska ske på sjukhuset och vilka som ska få vara där.
 
Om jag inte är gift vilket jag inte är så får mamman automatiskt vårdnad över barnet. Hon kan sen välja att inte skriva på för varken vårdnad eller faderskap om hon vill. nästa förhållande som jag hamnar i, och det skulle bli en graviditet, så kommer jag gifta mig bara för den enkla anledning till att automatiskt bli vårdnadshavare.
 
Det är sedan den som är vårdnashavare som anmäler namn på barnet. För att få någon rätt som pappa så måste jag gå till rätten och dra igång en process mot mamman innan jag kan få faderskap. Detta kan ta lång tid. Under tiden det pågår så kan mamman välja vilket namn hon vill på ungen utan att jag får tycka något.
 
Även om jag senare får rätt i rätten t.ex. så kommer folk att säga till mig att det det nog inte är lönt att tala om för mig att " att ändra några namn på ett barn det är ju uteslutet ", Så vad gäller namn har jag mindre än noll rättighet till tycker vissa
 
Barnet får umgängesrätt om vi inte skulle bo ihop. Jag som man får ingen rätt till barnet. Det är en rättighet barnet har, och som vårdnadshavaren bestämmer över.
 
Att tillägga till allt detta är att vid eventuella tvister så vinner oftare kvinnan.
 
Någon som kan säga mig varför jag inte ska se mig som enbart en spermadonator?
 
Jag är fullt medveten om att jag har tagit värsta tänkbara scenariot. Men den kan säkert vara sann för några. Det jag vill poängtera är att i lagens mening så har jag som äger en snopp inga rättigheter överhuvudtaget, nada om ett barn som jag varit med och skapat.
 
Allt bygger på att kvinnan ska frivilligt ge det till pappan.
 
Tidigare har jag varit mer positivt inställd, men när jag insåg allt detta så har jag blivit deppad och ställer mig frågan istället vad är meningen med att skaffa barn som ogift, jag är ju bara en spermadonator änsålänge, eller ja, jag blev ju så fint uppgraderad från donator till skinnplånbok.
 
vi får helt enkelt se vad som händer under året, vasektomi står fortfarande uppskrivet som något som jag funderat mycket över, och jag tänker bestämma mig runt nyår om det, för då hamnar jag aldrig mer i denna situation.
 
( är det förresten inte lustigt att " feminismen " utger sig för att arbeta för allas rättigheter, men glömmer gärna bort att kvinnan är mer värd i denna fråga än oss män? )
 
Om jag gör det så blir det säkert inte så stor skillnad för skiten har redan träffat fläkten, men det skulle kännas bra mycket bättre och få något erkännande av samhället i form av något som pappa.
 
( känns förövrigt skönt att jag fått lite medvind mot kyrkan, den jävla prästen i ljusdal får springa ifrån sitt ansvar bäst han vill, men det kommer ikapp honom förr eller senare )