Revive the future

I don´t even know the place I´m struggling towards
But I believe I´ll get there
Now my desire is making me run
I´m gonna change my appearance
My heart and this town too
But I have desires that will not go away
I see a different dream and
Stare off into the same sky
I swore on that day
Something I cannot lose
Always together, our hands connected
I´ve been searching for the meaning since I was born
I don´t even know the place I´m struggling towards
But I believe I´ll get there
Now my desire is making me run
It´s time to transcend my mistakes and my anxiousness
My desires hold on tightly to the light
Revive the future

Lasse kustjägare blir sjuksköterska!

Dagen gryr över den mysiga förorten Slaktarmossen, utanför den stora staden. Solen kastar sina strålar mot betongfasaderna och letar sig sig in genom fönstren för att väcka goda och onda medborgare, till en ny underbar dag i den bästa av världar.

I sin etta vaknar Lasse Kustjägare till liv med ett ryck i sitt Kerontält, som han har satt upp i rummet. Dovt morrande krälar han ur sovsäcken och gör etthundrafemtio armhävningar på knogarna, därefter på pannan ställ i en halvtimme och avslutningsvis några hundra karateslag mot diskbänken. Lasse avspanar terrängen efter fientliga aktiviteter, men ser bara ett tidningsbud och två förälskade katter i barnens sandlåda.

"Jävla skit" morrar han och beslutar att minera sandlådan, eftersom han hatar katter i allmänhet och kattungar i synnerhet. Sedan får han annat att tänka på. Idag är en stor dag för Lasse, han ska praktisera som sjuksköterska på Dödsskuggans långvårdssjukhus som ett led i sin omskolning. I början var Lasse besviken, för han ville hellre vara på en akutmottagning, där det är mycket blod och smärta. Men sedan lyckades hans handledare att övertala honom med argument om hur bra det är med före detta officerare med sin ledarskapsförmåga inom vården. handledaren antydde till och med om att det fanns långvårdsavdelningar som behövde ryckas upp. Åtminstone tyckte Lasse att hon antydde det.

"Ordning skapar säkerhet" vrålar Lasse och väcker därmed halva kvarteret. Sedan packar han uppdragssäck med lite nyttoprylar, som till exempel en wiresåg, överlevnadskniv, basker, regnställ, larmminor, reservproviant och en bildförstärkare. Han ger sig därefter av mot Dödsskuggans långvårdssjukhus. Väl framme imponeras Lasse av den stora byggnaden i sjuttiotalistisk betongdesign. Han tycker att den påminner lite om den Tyska Atlantvallen. "Hårt o tufft" tänker han och marscherar taktfast genom de ödsliga korridorerna till avdelning trettioett, där han med ett perfekt taktsteg anmäler sig för en översköterska med ett ljudligt vrål: "Översköterska! Sjuksköterskepraktikant Lasse anmäler sig enligt order!"

Konstigt nog blir inte översköterskan det minsta imponerad av Lasses anmälan, ej heller hans heroiska käkesframskjutning och välputsade marschkängor. Tvärtom betraktar hon Lasse med något som liknar skepsis, men det bekommer inte Lasse det minsta. Nu skall här skapas ordning. stället ska ryckas upp, det skall Lasse se till. Men när han får ut sin uniform blir han besviken. visserligen är den grön (om än i en mesig nyans) men designen är tokmesig och den lämpar sig inte alls för terrängförflyttningar eller hinderbana. Sedan blir det än värre när översköterskan försöker neka honom att ha sina kängor. Hon mumlar något otydligt om träskor men där går fan i mig gränsen för Lasse som fortfarande är i psykisk obalans efter besvikelsen över uniformen.

Klokt nog backar översköterskan när hon får se Lasses stålhårda blick och han får behålla sina kängor. Därefter bär det av till ett fikarum där Lasse presenteras för den övriga personalen på avdelningen, Lasse är klart upprörd. Bara kärringar som dräller runt odisciplinerat? och snackar skit, inte minsta spår av den mysiga manliga stämningen i ett plutonslag som förbereder sig inför en markstridsvecka. Bara detta jävla fikande och och ostrukturerade sladdrande. Men Lasse biter ihop, tids nog skall det skapas ORDNING. Bara den där häxan till översköterska försvinner. Lasse har noterat att hon blänger snett, så incidenten med kängorna är nog inte glömd för hennes del. Han biter ihop så det knakar och väntar tills morgonuppställningen, men när klockan blivit halv åtta och patienterna fortfarande inte ställt opp i korridoren, blir han mer och mer förvirrad.

Vad fan är detta? Ingen uppställning? Lasse grubblar förtvivlat. Till sist kommer överhäxan och förklarar att han ska följa med på något som kallas rond. Till Lasses klentrogna förvåning innebär detta att personalen går runt till patienterna istället för att dessa ställer upp för visitation. De flesta av de lata kräken ligger kvar i sina sängar och gör inte minsta antydan att kliva upp när rondstyrkan nalkas. Tvärtom verkar de ta för givet att att personalen ska hjälpa dem att kliva upp, tvätta sig och klä på sig. Det nästan svartnar för ögonen på Lasse när han betraktar detta avgrundshelvete av odisciplin. "Vänta bara!" tänker han, här ska bli andra bullar av.

När en äldre manlig patient klagar över smärtor i benen, rinner sinnet för Lasse. "Smärta är vekhet som lämnar kroppen! På pannan STÄLL!" ryter han och väntar på beröm för denna spontana uppvisning i ledarskap, istället blir det en ny incident med överhäxan. Patienterna har tydligen rätt att gnälla för skitsaker. Inte en enda av dem har någon anledning? fastställer Lasse. I hans begreppsvärld är det först vid förlust av kroppsdel som man möjligtvis kan betraktas som funktionsnedsatt och här ligger latmaskarna och piper för minsta lilla och dessutom har de mage att kräva att personalen ska passa upp dem. Allt beror på uselt ledarskap. Med stenhård disciplin och distans till packet skapar man den nödvändiga hårdheten, det vet Lasse.

"Det var hög tid jag kom hit"? tänker han och betraktar överhäxans nacke samtidigt som han fantiserar om hur hennes huvud exploderar efter en fullträff från en 5,56 projektil. Han bestämmer sig att uthärda fram till lunch och han blir knappt förvånad när patienterna inte behöver marschera till matsalen, utan serveras maten där de vill ha den. Jävla dalt! Efter lunchen ljusnar läget högst avsevärt när överhäxan lämnar avdelningen. Innan hon gör detta utser hon en handledare åt Lasse och förmanar honom att vara uppmärksam och läraktig. Lasse lyssnar knappt. Nu är det bråttom, han har bara sex timmar på sig att med hjälp av det nya ledarskapet styra upp avdelningen innan nattskiftet tar vid. Han misstänker att nattpersonalen är än mer degenererad än dagpersonalen. När han har säkerställt att överhäxan är på betryggande avstånd tar Lasse ett kraftfullt befäl över avdelning trettioett. Han samlar personalen i korridoren och förklarar den nya inriktningen. I början knorrar de ilsket och på sedvanligt civilt slöddermanér pratar de i mun på varandra och avbryter Lasse med oförskämda kommentarer. Men efter en kraftfull uppvisning av det nya ledarskapet och några snärtiga handkantslag över näsroten lär de sig snabbt lystringsgraderna, samt att inte ha händerna i fickorna.?

Nästa steg blir att få patientpacket att ställa upp i korridoren. Med det nya ledarskapet i färskt minne skyndar sig undersköterskorna och vårdbiträdena att så snabbt som möjligt tömma vårdsalarna på patienter. Lasse tar tiden och betraktar belåtet kaoset i korridoren när patientskocken förvirrat kacklar och personalen förtvivlat försöker rätta in rullstolar och droppställningar på ett led. Efter tjugo minuter låter Lasse en stålhård blick svepa över det brokiga ledet och tystnaden sänker sig. Efter ytterligare någon minuts effektfull tystnad från Lasses sida tar han till orda. Med kraftfull stämma meddelar han i orderform den nya dagordningen;

· 0500 väckning, städning

· 06:00 Marsch till matsalen för frukost i diskinlämningskön

· 06:15 B.R.A.K

· 07:00 Uppställning och visitation av personlig studs och puts

Därefter orderuttag inför dagen verksamhet. Sjukmönstring är överflödigt Lasse avgör vem som är sjuk. All utlämning av mediciner upphör. Patienterna skall lära sig att inte känna efter så förbannat. Med hjälp av fysisk fostran ska skall Lasse få bukt med alla jävla syltryggar och komatroll, som hittills bara legat och fisit i sina sängar. Hårdhet skapar ORDNING!

När Lasse tystnar hörs bara enstaka snyftningar. Personalen stirrar skräckslaget framför sig och patientskocken ser ut som klentrogna fågelholkar. Lasse konstaterar att han har truppen i sin hand. "Se så lätt det är bara man är bestämd och vet vad man vill. Det här skulle ni gjort för länge sen, jävla amatörer" morrar han till personalen som skräckslaget ryggar tillbaka. Efter uppställningen beordrar Lasse snabbmarsch för patienter och personal. Trots en lätt bana på två kilometer klarar ingen en femtio meter. Några simulerar till och med infarkt och ligger och skräpar i terrängen med droppställningar och kateter. Övriga piper och gnäller om diverse krämpor och någon har till och med mage att ifrågasätta Lasses rätt att ge order, men det löser han galant genom att beordra på pannan ställ. Om det är någon som inte klarar av detta så hjälper gärna Lasse till. En patient som knorrar om Socialstyrelse och ansvarsnämnd får klart för sig innebörden i termen "enskilt samtal" bakom en buske. Efter det har patienten fått reda på ett och annat om sig själv som han helst hade svävat i okunnighet om och han lovar sig själv att aldrig mer ifrågasätta syster Lasses omdöme, vad det än gäller.

När Lasse har fått nog av pip beordrar han uppställning på sjuksalarna för visitation av droppställningar och skåpsordning. Innan Lasse släpper iväg personalen och patienterna lär han dem skrika "JA SYSTER" på kommandot "UTGÅ". Visserligen blir det knappt mer än ett osynkroniserat pipande men Lasse är nöjd ändå. Han funderar så smått på att lära dem en klämkäck marschvisa, något om blod och död, och kanske till och med tvinga någon av undersköterskorna att sy en liten flagga som de kan ha när de springer snabbmarsch i sjukhusparken. Hur som helst har han åstadkommit underverk, det är han helt på det klara med. Ett embryo av disciplin skymtar vid horisonten tänker han och beger sig med raska steg till visitationen. Denna eftermiddag får patienterna lära sig innebörden i begreppet "skåpet kräks" och aldrig har väl droppställningar och bäcken varit så välputsade som nu. Enda smolket i glädjebägaren är en patient som hänger sig i duschdraperiet. Lasse blir ursinnig och beordrar undersköterskorna att tillverka en symbolisk gravsten, där svikarkräkets namn ristas in. Därefter beordrar han uppställning och femhundra armhävningar som straff för de övriga, för att de inte har någon gruppkänsla.

Mitt i alltihop dyker det upp några civilister som påstår att de ska hälsa på anhöriga som ligger på avdelningen men Lasse klarar ut att här liggs det det jävlar i mig inte längre och några besök kommer inte att bli förrän på "Sjukhusets dag" om fyra månader. Därefter larmminerar han entrédörrarna för att vara på den säkra sidan. Nästa moment som är duschning på tid resulterar i några benbrott när gamlingarna halkar på det blöta golvet, men det knäppande ljudet av urkalkade lårbenshalsar som bryts piggar upp Lasse. Ytterligare några namn förs upp på den symboliska gravstenen.

"Framgång utan offer är inte framgång! Smärta är en högre form av njutning" förklarar Lasse för de överlevande. Den här gången vågar ingen säga emot utan alla skriker lydigt "JA SYSTER!" Sedan rationaliserar Lasse bort eftermiddagskaffet och medicinutdelningen. Kaffe har ni inte gjort er förtjänta av får patienterna veta och mediciner är bara för veklingar. De Tyska och Ryska soldaterna vid Stalingrad fick utstå långt värre saker. Istället blir det på pannan ställ och jägarvila fram till middagsuppställningen. Under tiden ser Lasse till att personalen klipper sig och iordningställer fikarummet så att det liknar ett instruktörsrum. Givetvis tar Lasse ner gardinerna eftersom det bara är fjollor som har sådana. Istället lovar han att ta med några flaggor och maskeringsnät för att skapa den rätta känslan. Nu känner sig Lasse väl till mods. Allt går som han vill och han hinner till och med att rita en skiss till hur avdelningens flagga ska se ut.

Eftersom Lasse gillar döskallar så blir det en sådan med ett par korslagda svärd bakom. Efter en stunds tänkande byter Lasse ut svärden mot skalpeller. Det är ju faktiskt ett sjukhus det handlar om. Sedan är det där med devisen. Efter ytterligare våldsam tankemöda kommer han fram till "Tuff och hård in i döden". Lasses mamma skall få översätta det till latin nästa gång Lasse hälsar på hemma i Trollhättan. Nu är det dags att förbereda middagen. Lasses "instruktörer" väntar räddhågset i det före detta fikarummet och påminner mest om en samling radiakskadade överlevande från ett kärnvapenkrig. Det stör inte Lasse men han påminner sig om att ta med klippmaskinen nästa dag. Sedan jagar Lasse ut patienterna i korridoren för uppställning och utbackning vid matvagnen. Ytterligare två patienter har avlidit under den senaste timmen till följd av utebliven medicinering och Lasse blir arg igen. Att dö är den yttersta formen av simulans förklara Lasse. Dags för lite karvande i gravstenen igen.

Vid utbackningen får patienterna defilera förbi matvagnen för att få en skopa med med mat uppslevad på en tallrik och därefter får de ställa sig direkt i diskinlämningskön.? Äta får de göra under tiden. Några börjar pipa om att de vill ha matro men det stävjar Lasse snabbt med en berättelse om de Franska främlingslegionärerna vid Dien Bien Puh. De fick minsann ingen jävla matro när general Giaps artilleri malde ner deras ställningar till djungellera, så kom inte här och lipa jävla syltrygg. Bit ihop! som vanligt visar sig Lasses argumentationsteknik vara överlägsen. Med fakta kommer man längst, konstaterar han. Och duger inte det så går det bra med ett snärtigt handkantslag över näsroten. Således går middagen på rekordtid. Någon kräks på golvet men övertygas snabbt av Lasse om det kloka i att äta upp spyan. Några andra ser lite bleka och hålögda men det är ingenting att fästa sig vid. Efter middagen beordrar Lasse förnyad skåpsvisitation. Allt skall vara perfekt när nattskiftet tar vid. Och Gud nåde nattskiftet om inte allt är i preussisk ordning i morgon.

Lasse ämnar vara ett ledande föredöme i avseende patientdisciplin. För sin inre syn ser han sig själv som sjukhuschef när han tar emot patientmassornas hälsning när de defilerar förbi med vajande fanor. Lasse förlorar sig i drömmar. Men oj! Nu är det bråttom! Nattskiftet kommer om en kvart. Lasse jagar på sina underlydande och brölar: "Tio minuter kvar! Repetera!"

Paniken sprider sig men när nattskiftet gör entré står patienterna och personal uppställda på ett snörrät led, med sina krumma kroppar darrande av återhållen stress och dödsångest. Lasse gör en perfekt helomvändning och kommenderar med tordönsstämma : "GIV AKT!" Därefter lämnar han av till nattskiftets översköterska "Översköterska! Avdelning trettioett närvarande tjugofem plus sju. Frånvarande sex. Syltryggar! Avförda grupp noll-nio!" Översköterskan står bara och gapar. Fylld av beundran och tacksamhet, tänker Lasse. Innan Lasse beger sig hem lovar han avdelningen att det blir hinderbana i morgon och påminner om kommande skåpsvisitationer.

Hemma i sin lägenhet kryper Lasse in i Kerontältet nöjd med sig själv. Han beslutar sig för att komma tidigt till avdelningen i morgon. Klockan fyra blir bra. Tänk så mycket man kan få uträttat bara man vill, med ledarskap och stålhård vilja. Innan Lasse somnar hörs en explosion från sandlådan. Lasse skrockar belåtet

"En kattjävel mindre. God natt!"

~ Det bästa är att veta vad man letar efter innan man början leta efter det. ~

Uh vilka jobbiga veckor det har varit, förra månaden började skitbra, fick äntligen känna på lyckan, och tro om jag var glad, svävade på moln och tänkte en massa positiva grejer! Nå, tre veckor höll det i sig, sen föll allt samman som ett korthus.. just som vanligt när det gäller mig, så nu är det bara jobb - gymmet och sova som gäller. 

~ Men jag vill inte ha en slående kommentar till människans hopplösa situation sett i evighetens perspektiv. Jag vill ha en trevlig tavla till vardagsrummet. ~

Känner en slags hopplöshet, Jag är så trött på att vara den som alltid står kvar, känner att jag har varit pågång senaste tiden men alltid fått dendär dolken i ryggen, och nu vill jag isolera mig lite, bara umgås med dom absolut närmaste, och det känns så skönt att S kommer förbi nu och då, och bara surrar bort lite tid.. det uppskattas!

~Vad är det vi alla ser fram emot, eftersom vi går med på att utsätta oss för så många besvikelser? ~

Tänk att det ska vara så förbaskat svårt att bli accepterad, älskad och tagen för vem.. eller rättaresagt vad jag är? och hur svårt kan det vara att hålla sig till sanningen? ett ärligt svar direkt är alltid så mycket mindre smärtsamt än ett oärligt, tänk så mycket jag hade sluppit, alla funderingar, alla tankar, all ilska gentimot migsjälv, alla mina tankar " men, vad är det för fel på mig då? " 

men nu förstår jag bättre, Det handlar igentligen inte om vem eller vad jag är, eller varför, utan det handlar om vad som händer efteråt. 

~ Att lära sig är inte en barnlek; vi kan inte lära oss utan smärta ~

Jag har verkligen lärt mig massor om mig själv änsålänge detta år, jag har kommit underfund till varför jag reagerar såpass kraftigt när jag dejtat, och det har gått åt skogen då jag har blivit " bortvald " om man kan kalla det, lekt med kanske igentligen är det rätta ordet när jag tänker efter, dendär personen som ställer upp och verkligen vill satsa på något seriöst och komma vidare, men som istället blir behandlad som en soppåse och sparkad in i något hörn någonstans och glöms bort.

jag är livrädd för att bli övergiven, helt ärligt, då jag är livrädd för att bli övergiven så svarar jag med att skrika, vråla, reagera och i slutändad skrämma folk till " Aj fan, vad är du för tokskalle då? " 

men det är inte någon annans fel än mitt eget då jag inte insett det tidigare, jag vet inte varför jag är livrädd för det.

~lika ensam och övergiven som en smältande snögubbe~

hah dehär med dejting å grejer, är det verkligen min grej, borde jag inte bli munk i himalaya eller i tibet, sitta på en bergstop och frysa fast med ballarna någonstans och vänta på att någon hittar mig? det är ju inte direkt så att jag känner att jag kommer någonstans, borde jag lägga ner det igen? började sommaren 2013 och dejtade lite lätt och försiktigt men det blir ju aldrig något, oftast så tror man en massa ord, och så står man där och ser ut som en bläckfisk som nyss fallit ner från ett träd, förvirrad, ledsen, arg, sårad, 

~Att försöka är det första steget mot misslyckande~ 

Varje resa vi gör i livet och varje val vi gör börjar med ett steg, sen är det bara framåt som gäller, ångra sig kan man göra men borde man? 
jag försöker verkligen vara positiv, glad och kolla framåt, försöka planera mål, försöker hitta intressen och sysselsättning så jag inte hinner tänka på så mycket mer, men det är svårt, grymt svårt, men jag kämpar vidare, som vanligt.

~Jag vet! Om jag sjunker till bottnen kan jag springa in till land!~

Längtar verkligen till att det blir varmare ute, så jag kan ta min promenad efter kusten några dagar, utan att bli störd av något.. jag tar mig några nätter i skogen, eller bara en dagsvandring för att finna frid och känna lugnet. Kaffe och macka vid en vacker skogssjö med endast fåglarnas sång och myggornas surrande är livet.

~ Jag tänker egentligen inte så mycket på någonting alls längre. Jag lever i nuet och ser framåt. Jag tänker inte på vad som hände igår. Om jag tänker för mycket så blir jag liksom alldeles tokig, livet är svart eller vitt. ~

la märke att jag hade 52 unika besökare sen sista inlägget, och fann det lite intressant då jag oftast inte har mer än 2 - 3 st som läser min blogg under perioder, vart kom ni allihop från?

 när himlen är grå 

 får man helt enkelt 

 måla sina egna regnbågar