Egentligen har jag inga särskilda tankar,

Jag känner mig lite fåordig för tillfället, men ville ändå skriva en rad. Egentligen har jag inga särskilda tankar,

jag har kommit på att jag är väll lite utav en ofrivillig ensamvarg , troligtvis är det dock mitt eget beslut men jag väljer att kalla det ofrivilligt ändå. Jag har inga diagnoser (vad jag vet) och förstår mig faktiskt på det sociala samspelet, men i slutändan är jag en fisk på torra land; Visst kan jag sprattla som fan, men förr eller senare måste jag tillbaka där jag kom ifrån..

 

Jag trivs kanske inte i jättestora grupper men det är dock inte så farligt. Jag skulle säkert kunna vara den roligaste i rummet ibland även om jag oftast föredrar att hålla en lugn profil.

 

På senaste tiden har dock min vänskapskrets mer eller mindre försvunnit ( dom som verkligen betyder något är dom som stannar kvar och accepterar mig för den jag är ) och jag spenderar mer tid i mitt eget sällskap. Dock sitter jag inte hemma hela dagarna, man måste inte ha folk med sig för att göra saker utanför hemmet. Har inget problem med att gå ut och handla, dricka en kopp kaffe, resa eller äta en bit mat på egen hand, det är lika trivsamt ändå.

 

Jag får tvinga iväg mig själv på fester eller middagar som på nyår och midsommar men inte utan att ha gått igenom hundratals olika ursäkter i huvudet för att slippa gå. Jag tror att det beror på att jag varit ensam för mycket nu eftersom de flesta jag umgicks med är i ett förhållande nu och har eller ska ha barn, då blir man naturligt ensam kvar. Jag är annars en väldigt social person och lätt för att bli omtyckt (har jag fått höra) men att vara ensam mycket tär verkligen på ens psyke och att bryta mönstret är inte lätt. 

 

Människor ska så mycket hela tiden. De flesta kan för mig tyckas omedvetna och känslomässigt frånvarande. Jag har inget intresse av att umgås med dem - även om jag ibland känner mig väldigt ensam. Skulle nog kunna kalla mig själv en ofrivillig sällskapssjuk ensamvarg. Håller mig till djur och natur istället för dåligt sällskap.

 

på grund av att den jag är kan det nästan tyckas normalt att vara lite ensamvarg i livet, men jag känner mig glad att det tack och lov finns människor som avviker på ett eller annat sätt.

 

Om alternativet till ensamhet är att göra avkall på sin personlighet, att anpassa sig, spela med, böja sig framåt, slicka arsle, agera, förställa sig och underordna sig den bevisade dumheten och smaklösheten från många av de människor som kommer i ens väg, om allt det är alternativet till ensamhet, då får jag väl acceptera den där ensamheten.

 

Jag har helt enkelt ingen direkt lust att göra mig underlägsen mig själv. Jag har ingen lust att sitta på arbetsplatser och kallprata om fruktsallad. Jag har ingen lust att snacka skit om människor som inte är närvarande, men som man ska förfasa sig över eftersom de har en låg "status" i gruppen. Alltså säger jag ifrån och alltså hamnar jag utanför alla sociala sammanhang.

 

Min ensamhet kommer sig alltså inte av blyghet eller brist på intressen. Tvärt om.
Jag var precis på väg att skriva att det är sån jag och det får folk acceptera, men sen kom jag på att de inte alls behöver acceptera det om de inte vill.

Säger inte att jag är perfekt, långt ifrån. Vi alla har våra brister. Att mitt liv ser ut såhär är troligtvis mitt eget fel men ibland är det faktiskt rätt skönt.

Alla antyder hela tiden att jag måste göra om mig själv för att få någon. Och kanske skulle jag med lite arbete kunna bli någon annan och därmed öka mina chanser hos det motsatta. Men då är jag helt plötsligt inte den jag är. Man skulle leva sitt liv i en lögn. Jag tror på att människor måste gå igenom livet som den de ÄR, inte den de VILL vara.

 

Jag skiter i vilket.

 

De kan ta sig i baken vad mig anbelangar. Deras åsikter spelar ingen roll och det i sig är en väldig frihet.

 

Frågan är om jag ska lära mig att uthärda den där masken, eller om jag faktiskt är inne på rätt spår som inte vill kompromissa med mig själv. Å ena sidan säger samhället att man ska vara sig själv, ärlighet vara längst, bara döda fiskar flyter medströms etc. Men å andra sidan är det extremt svårt att passa in om man inte horar i olika grader.

Döden betyder ingenting

Döden betyder ingenting
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum
Jag är Jag, Du är Du
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande
Kalla mig vid mitt vanliga namn
Tala till mig sådär som Du alltid gjort
Ändra inte Ditt tonfall,
Håll sorgen borta från Din röst

Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt
Skratta som vi alltid har gjort
Var med mig, Le mot mig, Tänk på mig
Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma
Uttala det som ingenting hänt, sorglöst
Utan spår av skuggor

Låt livet gå vidare med samma innebörd som tidigare
Det går vidare därför att det måste gå vidare
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap

Varför skulle du sluta tänka på mig för att Du
inte längre kan se mig
Jag väntar på Dig någonstans väldigt nära
Bara precis runt hörnet
Allt är väl

Ingenting är borta, Ingenting är förlorat
Ett kort ögonblick och allt är som det var förut
Som vi ska skratta då åt avskedets plågor
När vi möts igen