ordbajs, minnen och tankar

phao, det är igentligen inte för någon annans skull jag skriver sporadiskt här utan mest bara för mig själv, det händer inte speciellt mycket i mitt liv för stunden, känns lite som att jag står och hoppar i samma vattenpöl tills allt vatten har försvunnit och bildat en ny liten pöl som jag börjar hoppa i.. jag vill igentligen göra skillnad för någon, hjälpa folk och göra det jag gör bäst, bara finnas ( smaka på sarkasmen )


Igentligen vet jag inte vad jag ska skriva, men jag ordbajsar lite här, Sen augusti ifjol så har allt bara varit grått och trist, ingen motivation till att göra något ihuvudtaget igentligen.. jag vet.. jag har sagt det tidigare att jag ska ta mig själv i kragen och rycka upp mig  och tro mig, jag har verkligen försökt och försöker varje dag att hitta på något, busa med hunden, ta en längre promenad, finna nya vänner och försöka skapa mig något nytt, något som jag inte redan haft och faktist oftast haft sönder på ett eller annat sätt, men blah, vad skulle det vara?

dömningen har kommit igång nu med, men.. ångermanlands fotbollsförbund har fått en snilleblixt och tänker " vi sätter herr jonsson som HD istället för Assisterande! jag som inte hållt i en pipa sen ... axelsson gick sönder i norge, spännande tider då, många resor runt om i dalsland - värmland och även en hel del i norge, man såg mycket och det är inte helt fel beskrivet av mig att erkänna att jag saknar det lite, eller? funderar lite snabbt på om man ska försöka få sticka ner på Färjelanda cup och få träffa gamla kollegorna igen.

men nu är det " gammalnya " tider, Gamla platser, folk som känner igen mig både utanför och på planen av olika anledningar, ibland känns det som att jag inte kan ta ett steg utan att någon känner igen mig och ska surra eller diskutera något som jag igentligen inte har lust att diskutera, tex vart jag varit, hur länge jag har varit borta och den konstanta följdfrågan - Varför i hela friden flyttade du till husum?! - phwao.. numera svarar jag bara att jag är " ofrivillig husumbo " ( vilket är typ sant )  och överlåter resten till fantasin medans jag byter ämne eller tackar för mig och skyller på att jag ska iväg på ett ärende.

Det är igentligen inget fel på husum, jag bor bra, stor lägenhet med ett helt gäng rum så om jag blir less på ett rum så kan jag alltid gå in i nästa och så brukar det oftast bli, även fast jag har mitt favoritrum ( Vardagsrummet, Skön soffa att ligga i, somnar nästan alltid )...

dehär med soffliggande är faktist något jag aldrig lagt någon tid på tidigare, men det är en grej som är sänd från en högre makt, att ligga i soffan i timmar, bara stirra i taket medans radion spelar sina låtar i en lagomt låg nivå, man får så mycket tid att fundera på sakeråting, på gott och ont visst, men i brist på annat så är ( förutom schampo ) soffan min bästa vän, den finns alltid där och väntar på mig, och den klagar aldrig när jag promenerat i skog och mark i timmar mitt i natten för att få rensa tankarna - När jag vill vara dig själv för en stund -

oh, något vettigt, men kort, jag är tillbaka i gröna kläder, jag svävade nästan bland molnen när jag drog på mig M90 för första gången på länge, tillockmed vapenvården var rolig, men den roligheten är väl övergående efter den 4 dagars övning som kommer inom ett par dar, en hel del resande verkar det som, men jag kommer ha såå skoj! längesen jag hade riktigt roligt nu...

När jag sitter och tänker på det, jag kan inte ens komma ihåg när det var sist, joo, Det var när nathali ( mitt X ) och evelina hade tjejfest och jag satt hemma i lägenheten ovanför med en flaska wisky och blev uttråkad, så jag drog på mig en av nathali's gamla klänningar och gick ner, jag tror bristen på bröst var det som avslöjade mig, har för mig att jag hade två apelsiner som bröst, hade först tänkt att ta en honungsmelon och äta upp den för att använda skalet som bröst, men nah, det blev inget av den melonen, men skoj hade jag iallafall även fast jag blev skrattad åt, men ibland måste man bara få bjuda på sig själv och göra något helt oväntat:)

ärsh, jag tänkte igentligen ge mig här, tycker att jag nästan hade ordbajsat klart men jag tror jag forsätter en stund till, har du tid att lyssna lite mer? mkay, Tack för att du läste hit iallafall, men jag tror jag sätter mig här i hörnet och skriver av mig lite till..



jag skulle vilja komma ut, träffa någon och faktist få börja bygga på något, förut kunde jag vara ensam i flera veckor utan att säga ett ord till någon, svarade inte i telefon eller på mail, men det fungerar inte nulängre, det bara kliar i fingrarna och ibland går jag igenom telefonboken bara för att ringa någon å prata lite, höra läget, slöprata lite eller kanske tillochmed bestämma att man ska träffas någonstans, i veckan fick jag träffa J och hennes dotter, kände mig igentligen mest bara ivägen och lite skrämmande bitvis, men jag tyckte det var trevligt att få träffa dom och kanske få börja lära känna dom bättre.. måste säga att dom har otroligt vackra ögon både J och hennes dotter, havsaktiga, lugna och.. ärsh... ämnesbyte!

Det är redan Maj månad, snart juni! jag har ingen aning om vart tiden försvinner, den som blåser bort.. igentligen tycker jag inte att jag borde reagera på det, men snart kan man ju sitta ute och sola istället för att ligga i soffan och sola! men på en mer negativ så är det ju snart vinter igen, kyla, slask och snö:'(
nä, ett par ord till får nog avsluta detta inlägg.. något som jag kom på häromdagen när jag satt på bussen påväg hem, och orden slog mig hårt och brutalt i huvudet med en kraft som sällan återfunnits hos mig vid senare dar..

Regnet

Likt små tassar
mot min ruta
regnets droppar
som en melodi

Droppar som rinner
mönster mot glaset
figurer utan mening
regnet lämnar spår

Pölar på gatan
droppar i massor
fåglarnas glädje
kan inte förringas

Rinner på marken
i oregelbunden form
rännilar med vatten
blir bäck och flod

Gråa moln på himlen
droppar faller lätt
under paraplyer
kärlek och respekt

Friskt och behagligt
regn mot min ruta
näring till naturen
kan ingen vara utan

Regndroppar i kylan
sköna snökristaller
lägger sig på marken
vackert snölandskap

Likt tårar de faller
droppar av regn
som en melodi
tydligt mot min ruta

Jag tar ett steg i taget


jag färdas med tungt bagage, min ryggsäck
skaver mot nacken och färden lär gå in till mitt
innersta

där ett rike finns

så tar jag rast vid närmsta ängel

sedan brister allt och de änglavingar jag
hade till låns, faller av

jag sitter i ruinerna av ett luftslott

mina sår blöder poesi och värker ut ord

att gå på moln kan ge rosaskimrande drömmar

men att nå marken och gå i sjumilastövlar i längtan
när tröstlösheten

Så jag famlar i mina drömmar efter verkligheten i
en förlorad värld

det är en resa på
tusen mil och börjar med ett enda steg