Vad är meningen med livet * wall of text *

jag tillhör skaran som anser att meningen med livet är överlevnad. Det är ingen "riktig" mening utsedd av högre makter, men det är den närmaste meningen med vår existens vi kommer. Den enda självklara.

I denna skräpkultur vi lever i där vi värderar individualism, bloggar och idol högre än mycket annat, har det skapat generationer som helt har kommit av sig. Överlevnadsinstinkt är något som alla människor har mer eller mindre av. I annat fall hade inte generna förts vidare.

Många människor hävdar att de är deprimerade och finner sin existens meningslös. Mitt svar är att det beror på brist på förståelse, information och att de är så pass indoktrinerade av dagens skräpkultur som har skapat deras bild av världen. Eftersom människor är så pass sociala och beroende av kollektivet är människor lättpåverkade, särskilt i yngre ålder som sitter långt in.

Även språket har en viss del i detta också men det är kulturen som är huvudansvarig för denna dekadens och förvirring. Människor bara antar och utgår ifrån att de finns här av en högre meningsfull anledning, att vi är så mycket bättre just för att vi är människor, att vi inte är en del av naturen utan är helt fria och självständiga. Säker på att många skulle förneka detta men jag tror att många omedvetet har denna inställning.

Det jag vill säga är att det inte är människor det är fel på när de är deprimerade, utan det är detta dekadenta och destruktiva samhälle som det är fel på. Jag ser det faktiskt som ett sunt tecken på lång sikt att många människor i västvärlden är deprimerade, även om det självfallet är negativt på kort sikt och inget jag egentligen önskar. Att de är deprimerade tyder ju på att de upplever att något är väldigt fel, och att de tänker djupare, än pengar, prylar, pengar och mer pengar.

I min rubrik skrev jag att meningen med livet är styrka. Samtidigt skrev jag därefter att meningen med livet är överlevnad. Det är väldigt simpelt. Jag menar att överlevnad och styrka är samma sak i detta större sammanhang. För att överleva krävs styrka, utan styrka ingen överlevnad. Styrka i detta sammanhang är alla egenskaper som gynnar individens överlevnad.

Många människor idag accepterar inte detta svar. Många finner det otillfredställande och otillräckligt för deras egon. Men jag kan lova att om dessa människor oväntat skulle hamna i en livsfarlig situation, låt oss säga att de exempelvis skulle hamna i samma rum som en yxmördare, befinna sig i ett brinnande hus, eller ramla ned i iskallt vatten, så skulle de göra allt i deras makt för att ta sig ut ur den situationen levande.

"Problemet" är att väldigt många människor i välfärdens västvärld tar överlevnad för givet och som något helt självklart. Människor strävar alltid efter att bli bättre, att bli starkare. Därför kommer de finna det meningslöst att befinna sig i en situation där det inte krävs någon mer prestation ifrån deras sida för att motivera deras existens. Nu talar jag naturligtvis endast om dessa människor som tar sig tid till att tänka på livets större frågor, de mer filosof-lagda människorna. Den stora massan är för upptagen med datorspel, skvaller, fester, familjelivet, jobbet, idol etc.

Jag tyckte själv till en början att denna mening till min existens kändes meningslös och deprimerande. Men nu känns det så självklart och naturligt för mig. Det känns så otroligt rätt!

Det finns två alternativ: Att leva eller att inte leva. Att existera eller att inte existera. Det är endast dessa två alternativ det står emellan, vad känns mest meningsfullt och naturligt för dig?

Jag tror att anledningen till att jag finner denna mening så meningsfull och naturlig är för att jag är en väldigt konsekvent och rationell person. Jag värderar mening och sanning högre än kärlek. Jag väljer det mindre behagliga alternativet om det känns mer rationellt och konsekvent, än de mer behagliga alternativen. Hade jag inte haft denna rationella och konsekventa sida inom mig hade jag varit djupreligiös för längesedan kan jag lova.

Min poäng är, meningen med vår existens finns där mitt framför våra näsor. Många har tänkt i dessa banor, men av olika anledningar inte accepterat den. Men det är så naturligt om man verkligen tänker efter!
För att överleva krävs styrka, styrka krävs för att överleva. Styrka/kraft/makt är något livet strävar efter och ser upp till. Genom hela människans historia har människor strävat efter makt. Hur många människor var inte helt sålda och fascinerade av de storslagna dinosaurierna när ni var yngre? Jag var det iaf. Hur många med handen på hjärtat skulle inte vilja ha en starkare roll i samhället, världen?

Eftersom överlevnad är något allt levande liv strävar efter och eftersom styrka krävs för överlevnad, är styrka något så otroligt grundläggande för livet. Primitivt liv fokuserar bara på överlevnad. Intelligent liv bör fokusera på att bli starkare för att öka chanserna till överlevnad i farliga tider som förr eller senare kommer att äga rum. Intelligent liv kan tänka framåt, tänka och planera, det är det som gör intelligent liv överlägset mindre intelligent liv.

Jag var lite inne på det tidigare i inlägget, det jag skrev gällande att människor tenderar att inte räkna sig själva som en del av naturen/helheten. Jag hör ofta människor hävda att vissa saker är naturliga och andra inte. Att människans påverkan av miljön/klimatet/jorden inte är naturligt etc etc. Har jag missat något? Hur kan naturen inte vara naturlig? Människor är en del av naturen. Människor är ett DJUR, en multicells-organism. Hur kan en multicells-organism bestående av en vansinnig mängd celler skapa saker som inte är en del av naturen? Även om många människor håller med mig om detta, så är jag övertygad om att denna mentalitet är väldigt stark omedvetet hos många många människor. Även jag kan komma på mig själv ibland. Människor består av grundämnen, som allt annat i naturen, människor består av atomer, som allt annat i naturen etc.

Det många människor finner som ett mysterium är deras medvetanden. "Varför finns jag?", "vem är jag?" etc etc. Kort svar: Du är universum, naturen, kalla det vad du vill, du är helheten. Det är inte "du" som läser detta, det är universum/naturen som läser detta genom "dina" ögon. Universum/naturen genomsyrar allt, eftersom universum/naturen är allt logiskt nog. Du som människa består av 100 000 miljarder celler, du består av grundämnen, du består av atomer. Din personlighet sitter fast i ditt "skal", din kropp. När du dör så dör din personlighet. Men ska man se detta ur ett andligt perspektiv, finns det faktiskt ett "du" som faktiskt finns utöver din biologiska fysiska kropp, tro det eller ej. Detta andliga du är ditt medvetande. Var kommer detta medvetande ifrån?

Simpelt, ifrån din intelligens, som i sin tur sitter i din biologiska kropp. Människor har ca 100 miljarder nervceller som tillsammans skapar intelligensen. Vad är det som intelligensen gör? Intelligensen beräknar. Om intelligensen ska kunna beräkna krävs det att den är medveten om beräkningen ifråga. Intelligensen kan inte beräkna något om den inte är medveten om det, en ren självklarhet. I och med att medvetenhet krävs för att intelligensen ska kunna beräkna så kommer ett medvetande automatiskt att uppstå helt naturligt som en naturlig och logisk konsekvens om intelligens uppstår. Alltså, uppstår intelligens så kommer medvetenhet automatiskt att uppstå som naturlig och logisk följd.

Så detta medvetande är alltså du ur ett andligt perspektiv. Vad är ett medvetande? ett medvetande är medvetet, varken mer eller mindre. Eftersom all medvetenhet är exakt likadan, neutral medvetenhet, så kan man säga att allt medvetet liv är samma liv. Enda skillnaden mellan alla dessa medvetanden är att de befinner sig på olika platser/kroppar. Dessa olika medvetanden manipuleras/färgas dock av kroppens personlighet som finns i den biologiska fysiska kroppen. Därför upplever medvetandet ifråga att personligheten är en del av medvetandet vilket är helt felaktigt. Medvetandet och personligheten är vitt skilda, men som mixas.

Eftersom all medvetenhet är samma medvetenhet så kan man säga att allt medvetet liv är samma liv, och därmed även att "du" har evigt liv eftersom du är allt medvetet liv, och allt medvetet liv är du.

Det här är inget religiöst alls, detta kan vem som helst som lägger ned en del tid lista ut, och något som forskare anser idag som en självklarhet. Det jag menar är att människor är en del av naturen. Eftersom allt är ett och samma (atomer/energi), är även du allt, och allt är du. Det är inget övernaturligt eller konstigt med det alls.
När jag ser på världen idag så känner jag ofta hopplöshet. Människor är så blinda. Alla dessa meningslösa konflikter. De förstår inte vad vi är, de förstår inte hur fantastiska vi är. Ibland känner jag bara för att starta upp något, kanske starta upp ett politiskt parti, en organisation av något slag. Dock är mitt sociala nätverk inte det största och jag har ingen aning om var jag skulle finna likasinnade.
Jag drömmer om att människor kommer att finna denna mening, enas och kämpa gemensamt. En målmedveten, disciplinerad och motiverad supercivilisation som kompromisslöst kämpar för att bli starkare, för att säkerställa sin överlevnad. Det finns alltid potentiella hot och faror. Det ständiga hotet är tiden/förändringar. Solen exempelvis kommer inte finnas förevigt, dock tror jag att sannolikheten är överhängande att något annat hot hinner dyka upp innan det scenariot sker. Varje timme vi lägger ned på något annat, förlorar vi en timme för att förbereda oss. Tid är även det en värdefull resurs.

Den mest överlägsna styrkan som finns är kombinationen av intelligens, kunskap och praktiska förutsättningar att kunna utöva denna intelligens och kunskap på ett bra sätt. Ju högre nivå av denna kombination, desto mer överlägsen blir den. Med denna kombination i accelerande fart finns det inget som är omöjligt att åstadkomma.
Det var skönt att skriva av mig. Ber om ursäkt för denna vägg av text.

Rising above the ashes

Remembering all the lessons of life thus taught It's been on my mind here for so many years Something that's never forgotten here at all In the times that have been hard it's known Nothing will ever defeat me or slow me down Gazing at the horizon...

I'm rising above the ashes A person can be tested in so many ways & means Before too long it's easy to get discouraged Over and over again it's survival and strength Very important lessons are learned and shown Each one that was learned...

must be honestly taught This day I'll dedicate this to my friends and lovers Having been taught one thing...kindness and humility Each one has made a difference here in my life A dedication now given...for this has been overdue Something that will be shown the best way...

with love Holding that to high esteem...

to live life with a passion Everyday thankful for those who took the time for me So reflecting many years rising above the ashes...

thanking all Dedicated to the many who over the years I've met taking me in..
teaching me...
giving me a chance for without them...
I wouldn't be here today