Ruinen av en Människa
Så vacker och mystisk där den står.
En gång var det fina herrar och damer som dinnerade där i dess en gång så vackra salar.
Idag är det bara fina växter och blommor som håller hov för bin och alla som råkar passera.
En vacker lite vemodig syn.
Fängelsehållan kanske fortfarande är hel under marken? Skulle man kunna fantisera om.
Dunkla gångar under jorden och mörka celler där folk en gång levt och dött.
Mystiskt.
Det hade jag i alla fall en gång i tiden tyckt och tänkt.
Idag krampar bara hjärtat samman av sorg.
För likt det slottet är jag en ruin.
Ruinen av en människa, en gång stark frisk och stolt.
En gång på middagar och mystiska möten i natten.
En gång vid liv.
Idag en ruin, som likt slottet ruvar på minnen från en annan tid