Brev Från En Avvisad Älskare
Ända sedan du med hård blick och kall röst bjöd mig vårt senaste farväl har mitt liv varit tommare än rymdens oändliga hålrum.
Detta brev skriver jag till dig, H, sittande vid en spegelklar damm som inget annat vill återspegla än din skönhet. Dammen är mina ögon, älskade, och ditt anletes fägring är för evigt etsade i dem.
Det sista skrattet du lät mig höra klingar ännu i mitt sinne, och jag griper efter det - men det enda jag har kvar av dig rinner mellan mina fingrar likt vatten.
Jag saknar dig mer än ord kan beskriva. Mer än dryaden saknar träden under den kalla vintern.
Du var min sommar, H. Och nu när du är borta från mig är mitt liv en ändlös vinter, där Dryaden dväljs i evighetslånga timmar, under din outhärdliga längtan efter sommarens grönska.
Min enda tröst i denna kalla vinter är stjärnorna som glittrar ovan mitt huvud. Ty stjärnorna är det enda som kan mäta sig med din skönhet, där de glittra ouppnåeliga och fagra ovanför människornas dunster och utsläpp.
Jag dör utan dig, min älskade H, jag dör. Ty när du försvann tog du med mig mitt livs mening, mitt hjärta och min själ. Och jag hoppas, och nu är hoppet det enda jag har kvar, jag hoppas att när min ande flyr kroppen får jag vila min sista blick på ditt anletes fägring. Och att jag med mitt sista andetag får viska ditt namn, så att det för alltid klingar genom denna min rymds oändliga tomhet, och fyller den med sin skönhet.
Din för alltid, med kärlek
av hela mitt sinne, mitt
hjärta, min kropp och min själ.
Tibrys