Dårarnas vinst


Den starke som lider svårt
Ser sitt tillstånd med kyla.
Den friska människan omger
Sig med lögnaktiga illusioner
Som orsakar trista bittra ord som;
Gud varför har du övergivit mig
Där blev himmelens konung
Av med fåfängan i hans liv.
Där blev hans värsta pinnande.
När klar över sig själv blev han
Som Don Quijote på dödsbädden
Som insåg sig vara galen att motstå evidensen
Klokheten högsta punkt är vid döds stund
Dårarnas triumf
Och Människan hänger
På tredje korset på berget.
Namnlös och med; Vetandet.

Svårt att veta


det är svårt att veta
vad du vill
när du knycker på axlarna

så där lätt
som om inget igentligen
betydde något

det är svårt att tala om vad jag vill
när ditt intresse seglar
någon stans bortom molnen

så där dagdrömmande sött
med dina ögon öppna
men utan liv

svårt att se vad du känner
när du gömmer det
bakom knyck och dolda intressen

jag skulle vilja, bara ibland
att du såg på mig
och talade om vad du vill

att det som spelar roll
verkligen gör det
och inte vad alla andra tycker

jag vill att du ger mig dig
dig och din vilja
dig och din önskan

så jag kan ge något tillbaka
något du vill ha
något du önskar

något du önskar

Att vara arbetslös

Detta är inte en novell, det är mer ett kåseri eller kanske en längre insändare. Oavsett vad man ska kalla min text så vill jag informera om att den har en allvarlig underton. Jag ser arbetslösheten som ett stort problem för både samhället och många människor.
Denna text kanske inte passar här i novell och lyrikforumet men jag lägger den här ändå eftersom jag tycker att den är för lång för att passa någon annanstans.
Upplevs den som helt felplacerad så ber jag om ursäkt för det extraarbete det innebär för moderatorerna att flytta den.

Jag har plågat mig igenom de flesta yrken. Vad jag kan minnas så har jag aldrig upplevt någon glädje och känsla av tillfredsställelse efter avslutad arbetsdag eller anställning. Istället så har jag fått en djup insikt om hur de hemvändande soldaterna kände sig efter att ha överlevt fyra år i skyttegravarna vid Flandern under Första Världskriget.
Men som ni vet; Plikten framför allt!
Ibland så har jag haft perioder av arbetslöshet och i takt med att jag har blivit äldre och företagen har sålts ut så har dessa perioder av arbetslöshet tenderat att bli längre och längre. Lutherskt hjärntvättad som jag är så har jag efter ett ovanligt själadödande jobb lika förbannat kommit på mig själv med att författa ännu en ansökan till ett dåligt betalt jobb där de har erbjudit oerhört inspirerande sysslor som t ex att steka pannbiffar till gymnasieelever i något skolkök, köra truck, åka fram och tillbaka över blåsiga hav, jobba för växelpengar i restauranger (helt klart de värsta jobben), lida mig igenom långa skift på plastfabriker, sanera oljeraffinaderier och kärnkraftverk, stoppa korv osv, osv i det oändliga.
Varför simmar lax uppströms?
Varför når mjölk sin kokpunkt när man vänder ryggen till?
Varför ligger jag nu inne med ännu en ansökan till ett helt värdelöst arbete där jag garanterat kommer att vantrivas trots min väl tilltagna social bidrag?

Tja, en anledning kan vara de kurser som Arbetsförmedlingen i sin oändliga visdom nu erbjuder (tvingar) alla arbetslösa att genomlida. Dessa kurser har ofta käcka beteckningar som "Lär dig skriva en ansökan", "Du och dina privatekonomi", "Söka jobb aktivt", "Arbetslöshet och hygien" och den klassiska och väl efterfrågade bland arbetsgivarna "Hitta ditt drömyrke".

Nej, medelåldern bland de inskrivna på AF är inte sexton år. Sanningen är att du hittar få under tjugotre år.

Efter ett kortare möte med min Agent Handläggare - med rätt att tvinga till meningslös åtgärd; så bestämdes att jag, vid tjugotvå års ålder inte riktigt var på det klara med vad jag ville bli när jag blev stor. Därför skrevs jag med omedelbar verkan in på en kurs där man skulle utreda vad jag egentligen ville med mitt liv, vad jag passade för osv.
Dagen därpå så föstes alla förväntansfulla kursdeltagare in i ett klassrum för information.
Kort reflexion av mina kurskamrater: Medelåldern låg väl runt fyrtiofem skulle jag tro, några var lite yngre, andra äldre. De flesta hade ett långt arbetsliv bakom sig som anställda på diverse fabriker som numer hade förlagt sin tillverkning i låglöneländer.
-"Nu vill jag att ni talar om för mig vad ni vill bli!" Utbrast vår kursledare vid namn Kristina hurtigt. Hon hade en tuschpenna i näven, redo att skriva upp våra framtidsplaner på whitebordtavlan.
Alla satt och skruvade besvärat på sig. Det var knäpptyst.
-"Astronaut!" Sade jag.
-"Nja... Vi kanske ska försöka vara lite realistiska". Sade Kristina.
-"Ok då, brandsoldat" Fortsatte jag.
Folk runt omkring mig började fatta galoppen och en karl i femtioårsåldern upplyste vår kära kursledare om att han ville bli cowboy och en parant kvinna runt sextio undrade om tjänsten som statsminister var ledig.
Folk började ropa i munnen på varandra.
-"Filmstjärna!"
-"Hjärnkirurg!"

Jag blev inkallad till en högre tjänsteman på AF där jag blev upplyst om att jag kunde bli avstängd från mitt bidrag om jag inte skötte mig, tog denna kurs på allvar och tog tag i min situation.
Att "ta tag i situationen" innebär att man håller god min och låtsas att man fortfarande är ung, vacker och efterfrågad på arbetsmarknaden. Detta självbedrägeri tjänar två syften, dels så får den arbetslöse behålla sin ersättning från A-kassan och dels så motiverar det handläggarnas tröstlösa arbete.
Jag vet inte om de trodde att jag hade någon allvarlig störning men av någon anledning så ansågs jag vara i stort behov av att genomgå ett skriftligt yrkestest med tillhörande begåvningstest, testning av min sociala kompetens och liknande. Detta var naturligtvis helt frivilligt men jag gav mitt medgivande. Tester är kul!

Yrkestestet var utformat med rutor där man skulle kryssa i JA eller NEJ. Under varje fråga fanns det även en rad för egna synpunkter och tillägg.
Första frågan löd: "Skulle du kunna tänka dig att jobba i affär?"
Jag kunde se mig själv sitta bakom en disk i en helt folktom affär rökandes cigarretter med en god bok i näven.
Jag skrev JA och kluddade dit lite egna åsikter runt detta yrke.
Nästa fråga löd:
"Vill du hjälpa andra människor?"
NEJ.
(Jag har aldrig drivits av någon längtan efter att torka folk i röven. Jag blir hellre vårdad än ger vård.)
"Gillar du att konstruera och bygga ihop saker för att sedan känna tillfredsställelse över att de fungerar?"
NEJ.
(Varför skulle jag vilja veta hur mitt höghus är konstruerat eller hur min dator fungerar? Huvudsaken för mig är att det fungerar. Ändra aldrig på något som fungerar och försök aldrig få något trasigt att fungera är min filosofi.)
"Gillar du att laga mat?"
NEJ.
(I och för sig så har man ju haft en del kul i kök när man gjorde lumpen och har preparerat maten till soldaterna med tabasco, hektovis med vitpeppar och liknande.)
Sådär fortsatte hela testet. Jag kryssade i NEJ på i stort sett alla yrken.

Begåvningstestet var uppenbarligen utformat för tioåringar så det redogör jag inte för.

Testet för social kompetens var desto roligare. Det var också konstruerat som ett frågeformulär.
"Är du nyfiken?" Var den första frågan.
NEJ.
(På vad)
"Gillar du att vara festens medelpunkt?"
NEJ.
(Beror i och för sig på hur mycket klockan har hunnit bli och hur mycket alkohol jag har fått i mig. Jag utgick dock ifrån att det inte var renodlade spritfester de hade i åtanke.)
"Gillar du att träffa nya människor?"
NEJ.
(Bara när jag är full.)
"Gillar du problemlösning?"
NEJ.
(Hade jag haft en machochistisk läggning så hade jag gett fan i att betala hyran, då hade jag haft ett återkommande problem av den mer svårartade formen att lösa varje månad. Varför skulle jag gilla det?
"Trivs du med att ha många bollar i luften?"
NEJ.
(Jag är en man som kokar upp makaronerna innan han steker falukorven.)
"Gillar du att lära dig nya saker?"
NEJ.
(Jag hade fullt sjå med att hänga med under andra halvan av nittiotalet. Det får räcka för mig. Jag är fullärd.)
"Har du många vänner?"
NEJ.
(Folk är idioter.)

Efter någon timma så var jag klar. Testen skulle skickas ned till något institut i Lund och min handläggare skulle få resultaten på sitt bord nästa vecka. Naturligtvis erbjöds jag kopior av mina test

jag återger här ett mycket förkortat utdrag från mitt test som skulle vara min handläggare till hjälp i planeringen av mitt fortsatta arbetsliv och som senare har blivit till grund för den personakt som nu ligger hos AF.
"Den arbetssökande visar på en ytterst motsägelsefull personlighet. Samtidigt som han visar på en stor verbal begåvning så tycks han helt sakna intresse av sociala kontakter. Han visar även på en intellektuell begåvning som är högre än genomsnittet samtidigt som han visar ett obefintligt intresse för att lära sig nya saker. Tycks helt sakna ambitioner och framtidsplaner och verkar helt ointresserad av att förkovra sig i något yrke. (Att jag har haft en del olika arbeten tycktes ha gått dem helt förbi!)
Det enda yrke som den arbetssökande har ställt sig positiv till var som affärsbiträde men hans ovilja till kundkontakt stänger ute alla möjligheter till anställning inom detta gebit."

Min arbetsförmedlare skickade hem mig och idag så behöver jag bara inställa mig en gång i veckan för rapport.

Jag vill med denna text absolut inte nedvärdera AF och de som jobbar där, detta är i grunden goda människor som vill de arbetslösa väl, det är jag helt övertygad om. Men det är denna förbannade naivitet som jag retar mig på, detta förbannade tunnelseende och vägran att se saker och ting på ett realistiskt sätt.
Alla känner idag till kraven på arbetsmarknaden. Man bör vara under tjugotvå år och naturligtvis är högre akademisk bakgrund ett krav på så gott som alla jobb idag. Är man över tjugotvå och saknar utbildning så är man helt enkelt chanslös. varför lura sig själv? Det är dyrt nog för staten att låta folk leva på A-kassa, varför då slänga ut en massa pengar på meningslösa kurser och varför ska människor uppta platser på landets alla skolor när de ändå inte får några jobb pga "hög ålder?"
Naturligtvis har arbetsgivarna fel, naturligtvis så borde ålder och ett långt arbetsliv vara värt minst lika mycket som akademiska studier och ungdom. Men nu är det som det är, EU och globaliseringen är här, det är arbetsgivarnas marknad och vi kan inget göra åt det. När industrisamhället erövrade världen så gick vissa människor under. Människor som hade levt hela sin livpå bondgården var helt plötsligt värdelösa, de klarade inte omställningarna och fabrikörerna var inte intresserade av deras tjänster. Liksom de var industrialismens offer så är många utav oss sextiotalister offer i dagens globala servicesamhälle. Även om vi skulle vilja försöka ställa om oss så är det ingen som vill ha oss.
Detta är något som jag är fullt medveten om och det går inte att ändra på. Samhället har bitit sig självt i svansen men vad skulle alternativet vara? Som jag ser det så är detta ett olösligt problem. Utvecklingen går inte att stoppa även om jag i detta fall ser det som en avveckling av det samhälle och värld som våra föräldrar en gång byggde upp och som jag själv var delaktig i under mina bästa år, de år som räknades i mitt liv.

Man ska dock aldrig ge upp, den glädjen ger jag inte arbetsgivarna.
Har precis skickat iväg en ansökan till ett större vaktbolag. "Ambulerande väktare" har man valt att kalla den utlysta tjänsten. Det låter väl som ännu ett trevligt jobb, eller hur? Det är ju precis vad man satt och dagdrömde om på lektionerna i skolan.
I min ansökan så beskrev jag mig själv som en noggrann man som gillar att se resultat i mitt arbete, som är nyfiken och som trivs med att ha många järn i elden. Naturligtvis så gillar jag att knyta kontakter med nya människor och problem ser jag enbart som en spännande utmaning.